Viveka Starfelt, 1906–1976

Foto: Privat

Solveig Viveka Starfelt föddes den 24 december 1906 i Helsingborg som dotter till advokat Emil Starfelt och hans maka Vera Francke. Efter studentexamen studerade hon bland annat språk vid Lunds universitet 1926–1929. Därefter var hon verksam som journalist, översättare och författare. Åren 1957–1963 var hon filmcensor vid Statens biografbyrå. Efter två tidiga äktenskap var hon från 1936 gift med författaren och översättaren Sven Barthel.

Starfelt debuterade som författare 1938 med romanen Narkissos, vilken med tiden skulle följas av ytterligare 15 romaner. Författarskapet präglas av ett intresse för psykologiska skildringar, till en början som borgerliga studier i Olle Hedbergs och Agnes von Krusenstjernas efterföljd. På 1940-talet skrev Starfelt ett par verk med självbiografisk bakgrund, senare några historiska romaner. Hon skrev också två detektivromaner under pseudonym.

Viveka Starfelt översatte närmare fyrtio böcker, huvudsakligen från engelska men också från danska, franska, norska och tyska. Översättandet var nog ofta ett komplement till hennes eget författarskap – framför allt försörjningsmässigt, men kanske också kreativt.

Impulsen till att Starfelt alls började översätta tycks ha kommit från Sven Barthel. Året efter att paret gift sig inledde Bonnier utgivningen av serien De odödliga ungdomsböckerna, för vilken Barthel var redaktör. I den första given återfanns Starfelts debut: nyöversättningen av Ethel Turners barnboksklassiker Sju syskon (1937), tidigare till svenska av Mathilda Langlet. För serien översatte hon ytterligare ett tiotal verk, av vilka flera trycktes om ända in på 1980-talet. Urvalet dominerades av flickböcker i den anglosaxsiska ungdomsbokens internatskoletradition. Förutom titlar av Turner kan nämnas Kate Douglas Wiggins Rebecka-böcker och Eleonor H. Porters Pollyanna (1946).

Starfelt var särskilt aktiv som översättare under åren kring andra världskriget, då hon fick åtskilliga prestigefyllda titlar att arbeta med från sin huvudsaklige uppdragsgivare Bonnier. Nu översatte hon tre omfångsrika romaner av dansken Aage Dons, två verk av Elizabeth Bowen, Nobelpristagaren Pearl Bucks Män och kvinnor (1943), Sigurd Hoels historiska roman Arvestålet (1943) och den framstående danske arbetarförfattaren Hilmar Wulffs Som vädret i april (1944). Tillsammans med maken översatte hon Karen Blixens novellsamling Vintersagor (1942).

Flera av de författarskap som Viveka Starfelt arbetade med översattes även av andra i Bonnierförlagens ”översättarstall”. Och kanske är det så man helst bör betrakta hennes översättarinsats: i ljuset av det stora förlaget, som med sina översättningsuppdrag ger sin författare en möjlighet till ekonomisk utkomst och samtidigt ser till att få in hantverksmässigt godtagbara svenska texter till redaktionen.

Ibland fick Starfelt i uppdrag att översätta mer underhållningsbetonade verk som Agatha Christies Gropen (1947), en översättning som gick i ständiga nytryck i årtionden efteråt. Nämnas kan också Louise de Vilmorins Madame de (1955), som blivit en hyllad film 1953 med ett par av tidens stora franska stjärnor i huvudrollerna. Under namnet Viveca Barthel försvenskade hon två romaner av de indiska författarna Humayun Kabir och Manik Bannerjee, vilka gavs ut gemensamt i volymen Folk vid floden (1953), ingående i FIB:s världsbibliotek, Indiska serien.

Utöver de skönlitterära verken översatte Starfelt några mer fackbetonade titlar som Mamma, varifrån kommer de små barnen? (1939) och Karl Eskelunds Min hustru äter med pinnar (1946), om författarens tid i Kina. År 1954 utkom Kafkas Brev till Milena, bara två år efter att de publicerats i original. Kafka var ett hett namn i Sverige vid denna tid – efter den sena introduktionen med Processen (1945) hade ett stort antal titlar utkommit. De översättare som satts att introducera Kafka var nästan lika många, vilket nog var typiskt för tiden. Tanken att skilda översättare kunde ha skilda ”röster”, att de utmärkte sig med skilda stilistiska särdrag, hade ännu inte slagit igenom, vilket gjorde att Kafka – tillsammans med många andra betydande författare – under dessa år introducerades med en kanske oavsiktlig ”mångstämmighet” för den som läste fler än ett verk.

Starfelts översättningar för vuxna från engelska utmärks av trohet mot originalen men med en känsla för valörerna också på svenska. Stilen i flickböckerna motsvaras av tidens svenska original i genren, gärna med hänsyn tagen till detaljer som behövt förtydligas för svenska läsare. Hennes Brev till Milena är, i jämförelse med den senare svenska nyöversättningen från 1994, mindre ledig i anslaget men har å andra sidan ett skimmer över sig som vittnar om det lite högtidliga tonfallet i Kafkas brev.

Viveka Starfelt erhöll 1968 Sveriges författarfonds premium till personer för belöning av litterär förtjänst.

Hon gick bort den 24 februari 1976.