Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Upplandslagens stadfästelseakt och den svenska översättningshistoriens början

Kung Birger Magnusson, avbildad i Sankt Bendts kirke i Ringsted, Danmark.
Kung Birger Magnusson, avbildad i Sankt Bendts kirke i Ringsted, Danmark.

Den 2 januari 1296 stadfästes Upplandslagen av kung Birger Magnusson. I det inledande stadfästelsebrevet, som bär kungens underskrift och sigill, fick lagen officiell sanktion. För de tre uppländska ”folklanden” Tiundaland, Attundaland och Fjädrundaland jämte kuststräckan Roden hade ditintills gällt särskilda lagar. Med den nya Upplandslagen ville man ge hela landskapet en enhetlig jurisdiktion, som ett led i den pågående centraliseringen av statsmakten.

Stadfästelsebrevet föreligger i dag i två språkversioner, en på svenska och en på latin, också den senare författad i Sverige. Dessa båda inhemska versioner är innehållsligt så samstämmiga att den ena rimligen måste vara produkten av en översättning från den andra, utförd som ett led i redigeringsarbetet. Tydligt nog är det fråga om översättning också i modern mening, alltså med väsentlig korrespondens i struktur och innehåll mellan källtext och måltext. På goda grunder kan den 2 januari 1296 betraktas som det första kända datumet i en svensk översättningshistoria.

De svenska landskapslagarna

Ordet lag är i fornsvenskan neutralt och pluralt. Det är rotbesläktat med verbet lägga och betyder ungefär 'det fastlagda'. En lag utgörs alltså av ”fastlagda” rättsregler, som är formellt fixerade. Sammansättningen lagsaga låter ana att fixeringen en gång uppstod i muntlig tradition, i en kultur utan tillgång till ett effektivt skriftspråk. Det enskilda lagbudet formulerades av lagmannen på ett forntida ting, och formuleringen var då inte bara vägledande för dem som skulle döma i det aktuella rättsfallet. Den upprepades gång på gång i fixerad språkform, vid varje uppkommande nytt rättsfall av relevant slag. Den ständiga återkomsten av samma formuleringar säkrade lagbudets överlevnad i minnet. En skriftlös kultur känner rimligtvis inget annat sätt än detta att upprätthålla den kontinuitet som är nödvändig i all civiliserad rättskipning.

I den äldre medeltidens svearike var landskapen judiciellt autonoma. Såväl lagstiftning som rättskipning var inre angelägenheter i varje enskilt landskap. Under loppet av 1200-talet och det tidigare 1300-talet inleddes på de flesta håll den skriftliga fixeringen av lagstiftningen. Den innebar att den dittills muntligt traderade lagsagan upptecknades på svenskt språk med latinskt alfabet. Resultatet blev de så kallade landskapslagarna. Som den äldsta av svealandskapens lagar skulle Upplandslagen bli den centrala och delvis mönsterbildande.

Med landskapslagarna framträdde också en skriven svensk litteratur, författad på ett språk som är omisskännligt. Med viss reservation för kyrkobalkarna är ordförrådet så gott som helt inhemskt och syntaxen enkel. Stilen är ytterst särpräglad; lagarna är väsentligen utormade på ett konstspråk. Trots sin folkliga enkelhet har det föga gemensamt med spontant tal. Bakgrund i muntlig tradition i en skriftlös kultur brukar åberopas som förklaring till ett starkt formelbundet, sannolikt minnesstödjande uttryckssätt, bemängt med rim, allitterationer, pleonasmer och utstuderat rytmiska vändningar, ett språk ”för mål och minne” (C. I. Ståhle). Som exempel anförs här det inledande budet i Upplandslagens ärvdabalk (som samtidigt är dess giftermålsbalk):

I. Huru man skal laghliklä kono fästä.
Maþär skal kunu biþiä ok äi mäþ valdi takä. Han skal faþur hännär ok nästu frändär hittä ok þerä goþwiliä letä. Nu kan hanum wäl swaräs; þa a faþir wald fästnäþäfä takä. Är äi faþir til, þa är moþir. Är äi moþir til, þa är broþir. Är äi broþir til, þa är systir, än hun gipt är. Äi ma mö mö giptä …

’I.Hur en man skall lagligen trolova en kvinna.
En man skall bedja om hustru och ej taga med våld. Han skall träffa hennes fader och närmsta fränder och söka deras välvilja. Nu kan svaras honom välvilligt; då äger fadern rätt att taga emot fästmansgåvan. Finnes ej fader, då är moder [i hans ställe]. Finnes ej moder, då gäller broder. Finnes ej broder, då gäller syster, om hon är gift. Ej må mö gifta bort mö … ’

Ålder väger tyngre än kön. Samtidigt fixeras den patriarkala ordningen mycket pregnant i den allittererande och antitetiskt utformade slutklämmen: Ej må mö mö gifta.

Kulturkontexten

Landskapslagarna började alltså nedtecknas i folkungatiden, kring sekelskiftet 1300 och under de närmast följande decennierna. Perioden rymmer den ”klassiska” svenska medeltidslitteraturens korta blomstring. Det är en turbulent övergångstid i historien, allmänt präglad av brytningen mellan inhemskt och främmande. Kyrkan och kronan omdanade, långsiktigt och på djupet, ett glest befolkat, ekonomiskt primitivt och väsentligen illitterat bondesamhälle. Ute i Europa, i det feodala samhällets övre skikt, stod högmedeltidens kavaljers- och sällskapskultur i sitt flor, ännu oberörd av digerdödens folkskövling och hundraårskrigets brutala omvälvningar. Från de litterärt blomstrande franska och engelska kungahoven utgick rika impulser, och galanta riddarromaner omsattes på folkspråken ända uppe i det avlägsna Norden.

I denna kulturellt briljerande högmedeltid vaknade också intresset för de antika romerska och kanoniska rättstraditionerna. Den romerska rätten hade på sin tid betjänat romarrikets välutvecklade rättssystem under den senare republiken och kejsardömets tre första sekel. Den östromerske kejsaren Justinianus hade på 500-talet låtit kodifiera detta system i en brokig men välordnad samling av lagar, författningar och rättslärdas utlåtanden, allt av skiftande ålder och ursprung. Samlingen spreds till Västeuropa, där den långt senare betecknades Corpus iuris civilis. Under den period i Västeuropas äldre medeltid som (på numera ifrågasatta historiska grunder) kallats ”de mörka århundradena” glömdes nog mycket av detta. På 1200-talet kom emellertid den gamla romarrätten åter till pass i ett kulturellt vaknande Europa med behov av en mer avancerad rättskultur. Skandinavien, mer eller mindre nykristnat, var en avlägsen men integrerad del av detta nya internationella sammanhang.

Parallellt med den nygamla profana rättsordningen i romersk tappning utvecklades den kyrkliga, ”kanoniska”. Den universella katolska kyrkan kodifierade på 1100- och 1200-talet ett liknande system, byggt främst på omfattande samlingar av påvliga ”dekret”, senare betecknat Corpus iuris canonici. Kärnan är ”Gratianus dekret” (Decretum Gratiani) från 1100-talet. De kompletterades med två tilläggssamligar, kallade Liber extra 1234 och Liber sextus 1298. Dessa båda – och särskilt den senare, tillkommen under påven Bonifatius VIII – har figurerat i diskussionen kring redigeringen av de svenska landskapslagarna.

Från vilka källor, med vilka förebilder och på vilket sätt de äldsta kända nordiska medeltidslagarna redigerades och nedtecknades är dock omstritt, framförallt vad gäller frågan om hur pass beroende lagarna var – innehållsligt men också språkligt − av importerade latinpräglade mönster från kontinenten. Lagredaktörerna var ofta grundligt skolade i kontinental latinsk rättslärdom på romersk och kanonisk grund. Nu ställdes de inför ett folkspråkligt material som säkert i väsentliga stycken var inhemskt, i sina äldsta partier kanske också delvis muntligt traderat, med djupa rötter i uråldrig germansk rätt. Mot respekten för denna tradition måste vägas nya, skarpare krav på tidsanpassad relevans och på precision i uttrycket. En sådan redaktionell uppgift bör ha varit krävande. En äldre rättsordning skulle bringas i överensstämmelse med kraven i ett mer komplext samhällsskick, en lokalt skiftande rättstradition skulle ges en rationellt genomtänkt anordning som var giltig över ett större område, och språkligt måste den nya skrivna lagen mejslas ut i en form som var både igenkännlig och hållbar för tidens växlingar. Ett synnerligen disparat rättsligt gods – ärvt såväl som importerat – skulle alltså syntetiseras. Det förra hade redaktören hemma, det senare hämtade han ur Corpus iuris, civil som kanonisk. Båda måste bearbetas och avslipas innan de kunde förlikas i den slutgiltiga lagtexten. Det är i den syntesen vi har att föreställa oss översättarens roll.

Upphovsman och prioritet

Som upphovsman till Upplandslagens kungliga stadfästelseurkund i dess båda samstämmiga språkversioner ligger det nära till hands att anta lagman Birger Persson till Finsta (Heliga Birgittas far) eller domprosten i Uppsala Andreas And. Dessa var de mest prominenta ledamöterna i den kungliga kommission som redigerat lagen. Domprost Andreas kan te sig troligare i kraft av sin väl dokumenterade lärda skolning vid Parisuniversitetet; han var rentav krönt med den allt annat än vanliga magistergraden. Andra alternativ är förstås också tänkbara, och frågan om stadfästelseaktens upphovsman måste betraktas som öppen.

Vad gäller de båda språkversionernas inbördes förhållande och frågan om vilken version som är källtext och vilken måltext, har forskningen mest lutat åt latinsk prioritet. Principiellt är frågan lika öppen som den om upphovsmannaskapet, men flera specifika omständigheter stöder antagandet att dokumentet först avfattades på latin.

Väsentlig är först och främst stadfästelsebrevets placering: det tillhör ju inte själva lagtexten utan ingår – jämte det berömda företalet – i lagbokens redaktionella utanverk. Det är alltså fråga om textmaterial som i det aktuella sammanhanget är uppenbart nyskrivet, därtill med karaktär av ett så kallat ”diplom”, alltså en urkund, i detta fall utgående från det kungliga kansliet. Sådan text skrevs i sveariket intill 1300-talets mitt normalt på latin. I samma riktning pekar det rent kvantitativa förhållandet mellan versionerna. Givet latinsk prioritet ökar översättaren textvolymen i måltexten med mer än hälften, en ökning som rentav överträffar den förväntade vid normal översättning från latin till svenska.

För den latinska versionens prioritet talar också vissa relationer i språkformen på detaljnivå. I en passage uppges exempelvis att lagmannen Birger fått kungens uppdrag att granska gammal lag och utröna behovet av ny. Detta skall han, med den latinska formuleringen, göra assumptis secum discretioribus de singulis folkland ('efter att ha tagit till sin hjälp de mest omdömesgilla [männen] i varje folkland'); i den svenska versionen skall han göra detta mæþ þom witræstu aff hwariu folklandi ('med de klokaste i varje folkland'). För att fullgöra sitt uppdrag uppges att Birger duodecim viros assumsit ('tog tolv män till sin hjälp') respektive waldi mæþ sik tolf mannæ næmpd ('valde med sig en tolvmannanämnd'). Man noterar i den latinska versionen verbet assumere ('antaga', 'knyta till sig') samt upprepningen av samma verb: assumptis (perfektparticip i ablativ plural) och assumsit (perfektum, 3 pers. sing.) Den svenska versionen har i det förra fallet en prepositionsfras, inte ett verb (mæþ þom witræstu …), i det senare däremot verbet waldi ('valde'). Den latinska verbupprepningen saknar alltså motsvarighet i svensk version. Det latinska verbet assumere var knappast det enda möjliga för att beteckna det urvals- och uttagningsförfarande som åsyftas. Ett mycket näraliggande alternativ hade varit eligere ('välja'; här alltså electis respektive elegit). Vid översättning från latin till svenska var nog, då som nu, verbformen waldi den i sammanhanget enda någorlunda lättfunna ettordsekvivalenten till assumsit. Å andra sidan hade man vid översättning från svenska till latin rimligtvis väntat sig återgivning av waldi med just elegit; assumsit förefaller då mera långsökt. Med samma logik kan man också hävda att den svenska prepositionsfrasen mæþ þom witræstu mycket naturligt återger den ”absoluta” ablativfrasen assumptis secum discretioribus, medan översättning i motsatt riktning sannolikt hade renderat en lika naturlig latinsk prepositionsfras: cum discretioribus.

Dessa exempel har ett flertal paralleller i textparet, medan återgivning som lika entydigt talar i motsatt riktning saknas.

Intressant är också skribentens överblick över textens helhet, påvisbar i spåren av en medveten stilvilja. Här måste nog latinskribenten tillerkännas ett visst övertag. Man får onekligen intrycket att denne velat framhäva lagmannens effektiva pliktuppfyllelse genom att med ett och samma verb två gånger beteckna den handling som han först blivit ålagd att utföra, sedan också mycket prompt har utfört. Den svenska versionen saknar en sådan markering.

Allt ger oss således goda skäl att anta det i denna period normala prioritetsförhållandet mellan urkundens båda språkversioner: latinsk källtext och folkspråklig måltext. Upplandslagens stadfästelseakt intar därmed den symboliskt viktiga positionen som det äldsta daterade dokumentet i svensk översättningshistoria, dess okände redaktör som den förste kände svenske översättaren.

Lagredaktionens kanoniska källor och troliga förlopp

Upplandslagens stadfästelsebrev hänvisar uttryckligen till kontinentaleuropeiska källor i romersk och kanonisk rätt. Att sådana texter kan ha stått modell för utformningen av svenska medeltidslagar har gjorts gällande särskilt i rättshistorisk forskning. Översättningshistoriskt har frågan relevans för uppfattningen av det här aktuella tvåspråkiga stadfästelsebrevet. Ett latinspråkigt dokument som nämnts som tänkbar förlaga är den inledande påvebullan (Sacrosanctae) i den så kallade Liber sextus 1298, sanktionerad av påven Bonifatius VIII. Handlar det om förlaga eller bara förebild?

Bullan är av samma storleksordning som de svenska dokumenten (runt 500 ord) och fyller i princip samma sanktionerande, stadfästande funktion. Påven och den svenske kungen uttalar i princip samma budskap, tämligen analogt strukturerat. Den historiska situationen var ju också i någon väsentlig mening densamma: för båda potentaterna gällde det att sanktionera och förankra en skriftlig version av en förnyad rättsordning. En jämförelse på detaljnivå visar dock att påvebullan ­− eller något annat jämförbart dokument från kontinenten – knappast varit mönsterbildande annat än som genre; den har utgjort förebild snarare än förlaga. I relation till stadfästelseakten är påvebullan 1298 en fullt möjlig förebild för båda de inhemska versionerna, såväl den latin- som den svenskspråkiga, men omöjlig som förlaga till den senare. Som sådan fungerade ju av allt att döma den inhemska latinspråkiga versionen.

Nu framträder konturerna av det sannolika förloppet vid tillkomsten av Upplandslagens tvåspråkiga stadfästelseakt. Det är en process i två faser. I den förra, redigeringen, avfattar redaktören den latinska versionen. Han hämtar inspiration ur en åtminstone i ytlig mening samstämd förebild i den kanoniska rättstraditionen – möjligen påvebullan i Liber sextus 1298. I den senare fasen, översättningen, ”vänder” redaktören sin egen latinspråkiga text till svenska – den nya lagens och den mottagande menighetens mål.

Måhända anar man i redigeringen något av den ovan antydda ”syntesen” mellan inhemskt rättsarv och kontinentalt importgods, där man kan föreställa sig att en delvis översättande svensk redaktör utformade själva lagtexten. Denne bör ha varit en mäkta lärd herre, efter mångåriga studier, sannolikt vid Parisakademin, grundligt skolad i både romersk och kanonisk rätt och därmed väl förtrogen också med den specifika genre som företräds av en påvebulla i Liber sextus eller Liber extra och dess mycket tungfotade latin. Som redaktör för den nya Upplandslagen observerar han likheten mellan de båda stadfästande potentaternas uppdrag. Med säker överblick över den snirklande argumentationen väljer han ut de element i innehåll och uttryckssätt som är användbara i hans egen inhemska kontext. Övrigt, i källtextens sammanhang mer specifikt stoff lämnar han därhän. Samtidigt kompletterar han i sin egen version med annat, lämpat att meddelas eller påbjudas av kung Birger.

Man frapperas av professionalismen i det redaktionella hantverket, rentav den sparsmakade elegansen, i det redaktionella hantverket. Om påvebullan 1298 faktiskt stått modell för stadfästelseakten, är greppet på den latinska språkformen suveränt självständigt: ordvalet är även i innehållsligt samstämmiga partier inte övertaget utan ersatt, det syntaktiska mönstret i meningsbyggnaden är fortfarande stilenligt intrikat men fullständigt omformat. Att redaktören utförde detta värv helt på latin var rimligtvis det för honom självklara – och detta inte bara därför att det kungliga kansliets utgående korrespondens vid denna tid normalt var latinspråkig. På världsspråket skrev en man av lagredaktörens dignitet vant och flyhänt. Med en redan genomarbetad latinsk förlaga kunde han sedan utforma sitt budskap under – sannolikt mödosam – imitation av etablerade stilmönster på ett svenskt folkspråk som då ännu, särskilt som här i mer abstrakt argumentation, bör ha varit otympligt i skrift.

Den ”autoöversättande” redaktören av Upplandslagens stadfästelseakt förhåller sig på en gång självständigt och fritt till sin förlaga, en latinsk text som alltså med stor sannolikhet också är författad av honom själv. På svenska tycks denne drivne latinskribent därmed ha verkat mest sekundärt. Även i den funktionen är hans insats dock respektingivande, främst i den stilistiska säkerheten i gestaltningen av ett ovant abstrakt innehåll på detta tidiga svenska litteraturspråk. Såväl den folkspråkliga versionen av stadfästelseakten som det berömda företalet brukar med rätta prisas som välskrivna. Här förenas i samma person – och på hög nivå – en av de första författarna i vår litteratur och den sannolikt förste översättaren. Som i relativ mening ”modern” översättare, uppenbarligen driven av en viss grundläggande strävan efter formellt textnära anslutning till förlagan, var denne man svensk vägröjare. Som sådan verkade han så vitt vi vet helt utan användbara förebilder. Istället pekar hans gärning framåt – närmast mot unionstidens Vadstenakloster. Där skulle den ”birgittinska” hållningen till översättningsuppgiften omsättas i stor skala – och sedan, berikad med lutherska tillsatser, föras vidare in i senare skeden och i nutiden.