Ulrika von Strussenfelt, 1801–1873

Foto: Jenny Roos (SBL)

Författaren och översättaren Ulrika von Strussenfelt föddes den 9 maj 1801 på ett officersboställe i Skåne som första dotter till majoren och kammarherren Michael von Strussenfelt och dennes hustru Fredrika Beata, majorsdotter född Lindencrona. Två år senare dog modern i barnsäng efter att ha fött dottern Amalia, som under 1830-talet skulle bli känd som författare av historisk-romantiska berättelser. Fadern gifte om sig flera gånger och lämnade Sverige 1822.  De moderlösa systrarna växte upp hos olika släktingar, från 1814 hos morfadern Adolf Ludvig Lindencrona på Hovgården nära Vadstena. Efter mormoderns död såldes Hovgården utan större vinst och familjespillran flyttade 1831 till Gränna, en lugn stad med billiga levnadsomkostnader. Morfadern avled 1832. Småstadslivet skildrades satiriskt av Amalia von Strussenfelt i romanen Qvinnan utan förmyndare (1841). Amalia lämnade snart orten för att arbeta som guvernant i Skåne och Motala, där hon dog 1847.

Ulrika von Strussenfelt skrev i sina självbiografiska anteckningar att hon var ”född till välstånd och uppfostrad till välstånd”, men att hon tidigt fick lära ”hur föga penningen är att lita till”. Hon skaffade sig en omfattande litterär bildning, grundlagd i ungdomen genom läsning av de gustavianska klassikerna samt av biografier och historiska framställningar. Detta gjorde det möjligt för denna ogifta adelsfröken att bedriva privatundervisning i Gränna, något hon fortsatte med till 1859.

Liksom systern hade Ulrika von Strussenfelt fallenhet för att skriva, men det fick länge ske parallellt med den pedagogiska verksamheten. Författarskapet sträcker sig från debuten Den blå bandrosen. Min första nouvell (1833) till Ur barnens hemlif. 40 berättelser för barn (1871). Hon framträdde under olika signaturer och pseudonymer (hon uppgav själv sju olika), varav den mest kända var Pilgrimen. Några av verken utkom i N.H. Thomsons Nytt Kabinetsbibliothek. Kontakten med förläggaren hade inletts då von Strussenfelt i början av 1840-talet erbjöd honom en översättning från engelskan av ett arbete av Mrs Gore (signatur för Catherine Gore). Thomson svarade att han hade en uppsjö med översättningar och hellre önskade ett svenskt originalarbete. Vid denna tid var han, på grund av tillfälligt frusna relationer med romandrottningen Emilie Flygare-Carlén, i stort behov av att hitta nya kvinnliga författare. Ulrika von Strussenfelt hamnade i rätt läge med framgångsromanen Ett presthus på landet (1842).

År 1849 tog von Strussenfelt kontakt med publicisten Carl Fredrik Ridderstad i Linköping 1849, bland annat med avsikten att få uppdrag för hans Östgöta Correspondenten. Samarbetet blev långvarigt och resulterade i flera historiska originalromaner utgivna i Ridderstads Nytt Kabinettsbibliothek af blandad svensk och utländsk romanlitteratur. Under 1850-talet var det von Strussenfelt och Ridderstad själv som dominerade romanutgivningen i denna häftesserie. Ulrika von Strussenfelts produktivitet var imponerande och visade på att skrivandet inte bara var en ”kär förströelse under skollofstimmarne” utan också utgjorde en väsentlig del av hennes försörjning. Efterhand − och med stor energi – kom von Strussenfelt att etablera sig som produktiv författare och översättare för bland annat Jönköpingsbladet och Östgöta Correspondenten, för vilken hon senare också blev Stockholmskorrespondent.

Översättningsverksamheten var omfattande i Ridderstads tidning. Den svenska originallitteraturen låg i träda och Ridderstads eget romanskrivande hade fått hård kritik. Ulrika von Strussenfelt var i detta läge en god tillgång, kompetent att översätta från franska, tyska och engelska. Det sistnämnda språket hade hon lärt sig först i trettioårsåldern. För Ridderstads Nytt Kabinettsbibliothek översatte Strussenfelt under 1850-talet romaner från franskan av bland andra George Sand och Paul Féval och från engelskan titlar av Charlotte Brontë och William Ainsworth. I Östgöta Correspondenten inflöt ett ännu större antal översättningar, ofta kortare i formatet. Nämnas kan Thé-rosen av Harriet Beecher Stowe, diverse texter av Charles Dickens ur Household Words, George Sands Den yngsta systern och berättelser av Jules Sandeau och Alexandre Dumas d.ä.

Intressant att notera är vilka krav som Ridderstad ställde på sin översättare. Översättningarna behövde inte vara överdrivet trogna; det viktigaste var att de svenska texterna fungerade och var underhållande, först därefter talades det mer svävande om originalets stil. I den fragmentariskt bevarade korrespondensen mellan Ridderstad och von Strussenfelt framkommer att översättaren kunde komma med förslag på titlar som borde utges på svenska. De dyra utländska originalböckerna anskaffades av Ridderstad. Ulrika von Strussenfelt skrev att hon givetvis först måste få tid att genomläsa arbetena innan hon företog sig översättningen, som hon nedpräntade direkt utan renskrivning.

Stina Ridderstad återger i sin bok om von Strussenfelt en interiör från hennes besök hos läkaren och författaren Carl Anton Wetterbergh (Onkel Adam) i Linköping 1862. Under en högläsningsafton framkommer von Strussenfelts förtjusning i Charlotte Brontë. I ett brev till Ridderstad hade hon redan 1853 uppmärksammat förläggaren på några nya engelska originalarbeten, bland annat Jane Eyre och Shirley av ”ett fruntimmer, hvars namn fallit mig ur minnet”. Jane Eyre förklaras vara ett mästerstycke och Strussenfelt gör klart att hon gärna åtar sig översättningen. Jane Eyre hade emellertid översatts av okänd hand för Bonniers Europeiska Följetongen redan 1850 och Shirley utkom i E.R. Henschens översättning i serien Engelsk skönlitteratur i svensk öfversättning 1854. Istället översatte Strussenfelt två andra verk av Brontë: Villette 1854, bara ett år efter originalets publicering, och Professoren 1857, samma år som den postuma publiceringen av originalet.

Båda dessa titlar utkom på nytt i Sverige 2015 och 2016, då i nyöversättningar av Anna-Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling. En jämförelse av översättningarna, som alltså skiljs åt av 150 år, ger vid handen att de modernare versionerna förvisso är mer lättillgängliga och korrekta, i betydelsen att de innehåller färre direkta missförstånd; men von Strussenfelt har styckvis ett ledigare sätt och ett mer målande språk och hennes översättningar ter sig ännu läsvärda åtminstone för den som är van att läsa äldre svenska texter. Inslag i hennes versioner framstår också som mer adekvata på så vis att tidsfärgen är tydligare och oundvikligen har en autenticitet som de moderna översättningarna inte kan uppnå.

Ulrika von Strussenfelt flyttade 1863 till Stockholm och levde där under knappa omständigheter. De sista åren var besvärliga, präglade av en ständig jakt efter nya uppdrag och honorar. Översättningarna skänkte knappast någon stabilitet, även om vännen Ridderstad ofta var en räddare i nöden under de sista åren. Hon avled den 16 januari 1873.