Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Torsten Blomkvist, 1912–1967

Foto: Jan de Meyere

Torsten Blomkvist föddes den 2 oktober 1912 i Fjugesta som son till landsfiskal Gunnar Blomkvist och hans maka Agnes, född Lagerkvist. Fadern var nog mer humanist än kriminalare, en sann bibliofil som byggde upp ett eget bibliotek av framförallt svenska klassiker och samtida författare. Sonen Torsten tog studenten vid Karolinska läroverket i Örebro och fortsatte efter militärtjänsten sina studier vid Stockholms högskola. År 1943 blev han fil.kand. efter att ha studerat juridik, engelska, litteraturhistoria med poetik och nordiska språk. Han mobiliserades till krigstjänst i Tornedalen hösten 1939. Året därpå gifte han sig med Inga Areschoug Pettersson från Frövi, och när första barnet kom 1944 lyckades han bli förflyttad till Stockholm med tjänstgöring vid en ”hemlig byrå” inom försvaret. Den tjänsten varade till sommaren 1945. Parallellt rättade han skrivningar för Nordiska korrespondensinstitutet (NKI). Under hösten fick han en månads provtjänstgörning som översättare vid Tidningarnas Telegrambyrå, vilket senare ledde till vikariat. Han kom vid denna tid i kontakt med Karl Johan Rådström vid All världens berättare om en översättning av några texter av Thomas Hardy från engelska och Colette (pseudonym för Sidonie-Gabrielle Colette) från franska, ett språk han kände sig mindre bekväm att översätta från. Även om inte just dessa berättelser blev publicerade, så fick han hädanefter löpande översättningsuppgifter från tidskriften. Dessutom ledde kontakten vidare till erbjudandet att själv välja ut och översätta noveller för andra tidskrifter, bland annat Vecko-Journalen. Vintern 1946/1947 sökte han sig till reklambranschen och fick ett vikariat. Men de första veckornas entusiasm förbyttes snart i rutinens leda. Samtidigt uppvaktade han de större bokförlagen som Ljus, Norstedt, Forum och Bonnier, vilket ledde till några översättningar, däribland Jean Staffords Puman i Panacheserien 1949.

Noveller gav vid denna tid 40 till 100 kronor i arvode, en hel bok till en början 45 kronor per ark, knappt 3 kronor per sida, så det gällde att ta allt som erbjöds för att kunna försörja familjen. Emellanåt fick Blomkvist låna av sina föräldrar och svärföräldrar för att klara oförutsedda utgifter och ibland även hyran. De ”fria” inkomsterna från översättningarna blev aldrig beskattade, varför kvarskatten växte i det tysta och skulle bli ett återkommande bekymmer. Det var först när han från 1955 fick en överenskommelse med Bonnier, ett slags kontrakt där förlaget lovade att dra av skatt plus avbetalning på kvarskatten, som den skrala ekonomin blev mer förutsägbar. Men inga pensionsförmåner ingick och översättaren fick bara ta uppdrag från andra förlag efter samråd med Bonnier.

Himmelska makter – jag pressar mig nu fram genom Wertenbakers slut (3 dar kvar) och sen har jag över hälften av Hassoldt Davis kvar och hela Irwin Shaw och en hel Agatha Christie, och allt det där är betalt utom ett par hundra på Shaw, och jag har 15 kronor, det är allt...
Mina pengar räcker aldrig ett förbannat dugg – inte bara på grund av vår oerhört höga levnadsstandard och våra dyrbara vanor, utan troligen också i någon mån på grund av att jag betalar 50% i skatter av vad jag förtjänar. Fy fan vad alltihop är tröttsamt.
– ur dagboken 1956

År 1958 hade arvodet höjts till 150 kronor per ark, vilket innebar brutto cirka 2 250 kronor för en normalstor bok. För att klara av de löpande utgifterna tvingades Blomkvist alltjämt att ta ut förskott på sina översättningar, vilket gjorde att han vissa perioder satt med upp till fyra redan betalda arbeten som väntade på att översättas. Lyckades han prestera två ark om dagen kunde han kanske hinna i fatt sig – men i realiteten klarade han sällan mer än ett ark per dag. I vissa svåra (eller kanske tråkiga) fall blev det bara ett par tre sidor om dagen. Dessutom orkade han inte rent fysiskt sitta och knacka maskin hela dagarna. Han hade aldrig lärt sig skrivmaskinsskrivning utan använde pekfingrarna.

Torsten Blomkvists kontrakt med Bonnier blev mer permanent 1963, med en månadslön på 2 800 kronor (1 400 efter alla skatteavdrag), om än fortfarande utan tjänstepension. Detta innebar ändå att han kunde strukturera tillvaron bättre och rentav unna sig någon veckas semester. Den första utlandsresan gick till det för svenskar billiga Österrike. Men även dit följde arbetet med.

Den närmare knytningen till Bonnier förde också med sig att Blomkvist fick tillgång till en riktig skrivmaskin – fram till dess hade han kämpat med en liten reseskrivmaskin, köpt på avbetalning 1949. Dessförinnan hade han inte ens haft en egen skrivmaskin utan hyrt tid hos Remington eller andra firmor om han inte kunde stanna kvar efter arbetet på sina tillfälliga anställningar för att skriva rent.

År 1965 hade månadslönen stigit till 3 050 kronor, och med lite extra uppdrag utifrån såg den ekonomiska framtiden lite ljusare ut. Då drabbades Blomkvist av en allvarlig sjukdom, som snabbt gjorde honom förlamad. Han avled den 23 augusti 1967. Då hade han lyckats betala av nästan alla sina skatteskulder.

Även om Torsten Blomkvist i det yttre alltså levde under ekonomiska påfrestningar förde han ett nog så omväxlande liv genom sina översättningar. Han hade en fin känsla för språkets valörer och olika författares personligheter. Han behärskade allt från den amerikanska hårdkokta stilen till mer romantiskt inriktade eller ironiska berättare – allt från Agatha Christie till Karin Blixen, från Panacheserien till Zebraserien. Frågan om hur en översättare kan hantera en författares stilistiska särart kommenterar han på följande sätt i en enkät i Bonniers Litterära Magasin:

Varje skönlitterär författare har sina egenheter, men oavsett om hans språk är svårt eller tämligen lätt blir de första femtio sidorna besvärliga, för så länge dröjer det innan man har blivit förtrogen med hans speciella stil och språkliga karakteristika och funnit den prosa som trognast återger hans sätt att skriva.

Torsten Blomkvist hörde också till de fåtaliga av sitt skrå som emellanåt omtalades i pressen, och han hölls en tid för en av de främsta svenska översättarna av engelskspråkig litteratur. I en recension av hans version av Ray Bradburys Oktoberlandet (1958) skriver exempelvis Roland Adlerberth:

Översättningen är en ny Torsten Blomkvist-triumf – man läser den rakt igenom utan en tanke på att detta är Bradbury på svenska och inte på engelska – och Ray Bradbury är med sitt sinnrikt självlysande språk ingalunda någon lätt översatt herre. (Bonniers Litterära Magasin 1958:7)

Men trots sin erkända rutin kämpade han med en skarp självkritik, som skymtar i dagböckerna:

Är översättningen sämre vid slutet, eller beror detta intryck på att boken visar en fallande kurva? Fan också. Det litterära arbetet är tillfredställande men nervöst. Översättarens arbete är särskilt nervöst, därför att han oupphörligen måste vara på sin vakt mot att bli osvensk.
–  ur dagboken februari 1952

Även om Bonnier inte betalade Blomkvist särskilt väl för hans ihärdiga och trogna insatser, fick han under de sista tio åren visst stöd från redaktör Hjördis Karhunsaari. När det blev för tungt stack de emellan med en ”lättviktare” som Agatha Christie, som gick snabbt att översätta, innan nästa mer krävande uppgift – Saul Bellow, William Sansom eller kanske Irwin Shaw. Möjligen var det ett sätt att kompensera för den låga ersättningen. Men, som Blomkvist noterar i sin dagbok: ”Trots allt är det en avkoppling att översätta en svår bok. Det är farligt med enkla böcker i längden.”

Under sin tjugoåriga karriär översatte Torsten Blomkvist omkring 150 böcker och nästan lika många noveller och artiklar. Över tid märks en viss utveckling mot ökad stilistisk säkerhet. Exempelvis i den tidiga översättningen av Shaws De unga lejonen (1949) märks här och var en tydlig påverkan från originalet och källspråket:

Pojken låg orörlig bland blommorna. Michael stirrade ett ögonblick stelt ner på honom. Sedan lyfte han upp Noah och med honom hängande över axeln gick han utan att stanna en enda gång tillbaka till lägret genom den tätnande skymningen.

Sådant kan förvisso även haft att göra med Blomkvists stora produktivitet, men efterhand märks alltså en ökad säkerhet i uttrycket. I exempelvis Saul Bellows Herzog (1965) har Blomkvist skapat en levande svensk text som bär med sig hela originalets lakoniska ton och psykologiska klarblick utan att förlora det trovärdiga svenska uttrycket; här i ett kort utdrag:

Herzog ville inte förnärma henne. Det stod plötsligt klart vad det var som fick henne att prata på det där viset. Madeleine hade övertygat Zelda om att hon också var ett undantag. Alla som kom i närheten av Madeleine, alla som drogs in i hennes livs drama förvandlades till undantag, ytterst begåvade, lysande. Samma sak hade hänt med honom själv. Genom att han hade avskedats ut Madeleines liv, sänts tillbaka ut i mörkret, blev han åter en åskådare.

Torsten Blomkvist mottog 1954 Boklotteriets stipendium för sin översättargärning och under 1960-talet fick han flera gånger ta emot stipendier från Sveriges författarfond och 1963 fondens särskilda premium för litterär förtjänst.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Torsten Blomkvist

Skrifter av Torsten Blomkvist

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar