Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Sonja Vougt, 1888–1972

Foto: Privat

Sonja Arnell föddes den 13 april 1888 i Jönköping men växte upp i Uppsala som dotter till Helga och Hampus Wilhelm Arnell, den senare bemärkt botanist och bryolog, från 1901 verksam vid Uppsala universitet. Klasskamraten Anna-Lisa Ribbing har beskrivit den unga Sonja Arnell som ”en mångsidigt begåvad, vacker och charmfull flicka med mycket fantasi”. Familjen tillhörde stadens akademiska grädda med allt vad det innebar av särskilda krav på umgänge och distinktion, men den egensinniga Sonja drog sig inte för att bryta förbudet att umgås med arbetarbarnen på Rackarbergen, uppger Ribbing. Till den intellektuella miljön hörde också konfirmationsprästen Nathan Söderblom och, i vuxen ålder, författarkretsar med bland andra Anders Österling och senare utrikesministern Christian Günther, som vid den här tiden närde författarambitioner. Hon umgicks också med teatermänniskor, och till föräldrarnas förskräckelse var det i förstone i den riktningen hon rörde sig. År 1909 lärde hon känna skådespelaren Oscar Winge, som hon gifte sig med samma år. De båda deltog i Hjalmar Selanders resande teatersällskap, och när maken 1911 etablerade ett eget teatersällskap ingick hustrun i det. År 1922 grundade Winge Hippodromteatern i Malmö. Paret fick fem barn.

Efter skilsmässa 1925 gifte hon om sig samma år med Allan Vougt, chefredaktör på Arbetet i Malmö och sedermera försvarsminister. En tid var paret bosatt i Frankrike, och Sonja Vougt tillägnade sig då goda kunskaper i franska. Makens senare biograf Kaj Björk skriver om henne att hon uppvisade ”stor livsenergi” och att trots ”bristen på akademisk skolning kastar hon sig också över kvalificerade uppgifter som översätterska”. Mellan raderna i Björks beskrivning anar man en kvinna med stark självkänsla. Under pseudonymen Nejeda skrev hon teaterrecensioner i Arbetet och under signaturen S.V. bokanmälningar. Hon hade ett rappt och slagfärdigt tilltal, ibland fyllt av värdeladdade adjektiv, ibland med ett mer målerisk och känslomässigt anslag.

Efter översättardebuten – den fransk-belgiske författaren Clément Vautels roman Bara en borgare, utgiven  på Malmöförlaget Framtiden 1927 – följde en rad verk som översattes från de stora europeiska språken, bland annat Ludwig Renns uppmärksammade Krig. Roman från västfronten (1929) och John Dos Passos 42:a breddgraden (1932), båda utgivna på Albert Bonniers förlag, som därefter blev Vougts huvudsakliga uppdragsgivare. Urvalet hade länge en politisk prägel, vilket tyder på att Vougt själv stod för urvalet.

Redan från början översatte Vougt med pondus och gjorde sig sällan skyldig till idiomatiska brott. Hon fick också goda omnämnanden i pressen. Översättningsstrategin tycks ha varit att ”ta verket till läsaren”, att anpassa texten till svensk textnorm och svenska förväntningar. Detta visar sig i en tendens att lägga till, förklara och omformulera, ibland med häpnadsväckande frihet och uppfinningsrikedom. Dialogen var Vougts paradgren, i synnerhet humoristiska replikskiften fångade hon väl och med spänstig formuleringsförmåga. Redan i översättardebuten ersätter hon franskans innehållsfattiga verb med mer innehållsdigra svenska verb, växlar synvinkel från positiv till negativ och låter subjekt och objekt byta plats. I Renns mer sakliga, utpräglat knappa krigsskildring blir ingreppen än tydligare: hon stryker, fyller på med känslouttryck och formulerar det som finns mellan raderna genom bisatsinledande sambandsmarkörer.

Av Bonniers fick Vougt snart uppdraget att översätta Marcel Prousts stora romanverk På spaning efter det svunna. Trots goda recensioner lades emellertid översättningsprojektet ned efter de två första delarna. Det kom sedan att dröja tre decennier innan Gunnel Vallquist tog sig an uppgiften. Intressant att notera är hur olika epokers normer har påverkat översättarnas insatser. I nedanstående stycke återges först Vougts målspråksorienterade version och därefter Vallquists mer källspråksorienterade:

Un plaisir délicieux m’avait envahi, isolé, sans la notion de sa cause. Il m’avait aussitôt rendu les vicissitudes de la vie indifférentes, ses désastres inoffensifs, sa brièveté illusoire, de la même façon qu’opère l’amour, en me remplissant d’une essence précieuse: ou plutôt cette essence n’était pas en moi, elle était moi. (Proust)

En känsla av oändligt välbehag steg upp inom mig, utan att jag kunde förstå varför. Men denna känsla var även förbunden med en stämning av osäkerhet, av livets oberäkneliga nyckfullhet och eviga plåga. Det var inte en enda, osammansatt känsla, utan liksom kärleken en förgrening av många sinsemellan motsägande. Men denna känsla grep mig inte utifrån, den steg upp ur mitt inre. Jag inte endast uppfylldes av den, jag var den. (Vougt)

En härlig lustkänsla hade fyllt mig; den var helt fristående och jag hade intet begrepp om vad som orsakade den. Med ens tedde sig livets växlingar betydelselösa, dess olyckor ofarliga och dess korthet inbillad, ty liksom kärleken fyllde mig nu lustkänslan med ett dyrbart innehåll. Eller rättare sagt: detta innehåll uppfyllde mig icke – jag var det. (Vallquist)

Läser man de båda översättningarna framstår de som komplementära: Vougts översättning bidrar med en överlagrad poetisk klarhet som stöds av Vallquists sakliga exakthet. Inte sällan öppnar sig Vougts text för fler möjliga tolkningar än Vallquists. Vougt frångår gärna originalets interpunktion, vilket påverkar satsflödet. Något liknande märks också i översättningen av Dos Passos. Dennes roman 42:a breddgraden framstod för recensenten Eyvind Johnson vid den svenska lanseringen som ”ett av de intressantaste arbetena i modern litteratur” tack vare en komposition där ”de yttre händelseförloppen ackompanjeras av en genom boken fortlöpande ’newsreel’, objektiva framställningar av det rent historiska och sociala skeendet och värdefulla inre monologer, som på ett underbart sätt komplettera de yttre händelserna” (Arbetet 11/10 1932). Även här frångick Vougt källtextens interpunktion; punkt sattes oftare och flödet i originalets newsreel och inre monologer bromsades. Till det kan fogas att, som Johnson påpekade, inskotten mellan de fiktiva berättelserna har strukits. Sådana ingrepp kan dock ha gjorts av förlagsredaktören; Vougt har nämligen uppgivit att hon översatt hela texten men att strykningar sedan genomförts av förlaget. En likartad förändring av avsnitten med inre monolog kan märkas i hennes översättning av Louis Goldings Magnoligatan (1932). En del av passagerna är snarare att betrakta som parafraser där små inskott strukits och hela satser formulerats om.

År 1933 utkom den fjärde delen i Nobelpristagaren Romain Rollands romanserie Den förtrollade själen i översättning av Vougt. Här märks hur normens krav på begriplighet tar sig ännu tydligare uttryck: översättaren skriver samman flera meningar till en enda, stryker eller förklarar bildliga uttryck samt förtydligar med sambandsmarkörer. Ibland stryker hon bildled, alternativt lägger till underförstådda sakled.

Vougts översättning av Karen Blixens Sju romantiska berättelser (1934) har tryckts i nya upplagor upprepade gånger ända in på 1990-talet. I Blixen fann kanske Vougt en själsfrände och en författarroll hon gärna iklädde sig. I flera av berättelserna finns en följsamhet som säkert bidragit till översättningens livslängd.

Sonja Vougt anslöt sig som påpekats till en översättarstrategi som syftar till att ”ta texten till läsaren”, att förmedla intrycket av att texten skrivits på målspråket. För det krävs en författare. Med sin erfarenhet av inlevelse och gestaltning inom teatervärlden, med sitt infallsrika och goda handlag med svenska språket och med en stark människas självförtroende introducerade Sonja Vougt på kort tid flera världsklassiker för de svenska läsarna.

Sonja Vougt avled den 7 januari 1972.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Sonja Vougt

Översättningar i bokform

Otryckta pjäsöversättningar