Ralf Parland, 1914–1995

Svenska litteratursällskapet i Finland/Historiska och litteraturhistoriska arkivet

Ralf Parland var finlandssvensk författare, kritiker och översättare, från 1948 verksam i Sverige. Parland föddes den 21 juni 1914 som den tredje av fyra begåvade bröder, varav tre kom att framträda som författare. Familjen var hemma i Viborg i Karelen i storfurstendömet Finland och i Sankt Petersburg. Ralf Parlands hemspråk var tyska och ryska. Efter ryska revolutionen hamnade familjen så småningom i Grankulla utanför Helsingfors, och två språk kom till: svenska och finska. Genom brodern Henry kom Ralf Parland tidigt i kontakt med den moderna litteraturen och den finlandssvenska modernistkretsen med Gunnar Björling, Elmer Diktonius och Rabbe Enckell. Henry avled 1930 efter att ha sänts till Litauen för att komma från ett destruktivt liv i Helsingfors. Ralf gick inledningsvis i broderns fotspår, både litterärt och i livsföring. Han tog studenten 1932, och därefter vidtog en kort period av ingenjörsstudier.

Ralf Parland debuterade som tjugoåring med en novellsamling, Dusch (1934). Därefter växlade han mellan kortprosa, lyrik, och en roman; hans verklista upptar drygt 25 poster. Han arbetade även som journalist och var redaktionssekreterare vid Viborgs Nyheter 1939, musikkritiker i finlandssvenska Arbetarbladet 1939–1947 (musikbetraktelser i bokform 1942), senare även i svenska tidningar och tidskrifter. Litteraturrecensent i Stockholms-Tidningen 1949–1958; artiklelförfattare i bland annat Nya Argus, 40-tal och Dagens Nyheter.

Ralf Parland levde halva sitt liv i Sverige men hamnade i den inte ovanliga positionen att något glömmas bort i Finland, och samtidigt alltid omnämnas som finlandssvensk (eller finsk) i Sverige. Men det var samtidigt en dubbel hemhörighet. Han hade knutit nära vänskapsband med de finlandssvenska kollegerna Björling, Diktonius och Rabbe Enckell, samt med svenskarna Johannes Edfelt, Erik Lindegren, Gunnar Ekelöf med flera. Bland Klarabohemerna (där han också hade en fot) sågs han som den intellektuelle som kunde vända och vrida på en frågeställning, men också som en människa som kunde smälta in i alla kretsar. Han levde under sitt långa liv samman bland andra med författarna Eva Wichman och Helga Henschen, och med förläggaren och översättaren Berit Skogsberg.

Med sin flerspråkiga och kosmopolitiska bakgrund var det knappast konstigt att Ralf Parland även kom att verka som översättare, främst från tyska och finska, men även från ryska. Av allt att döma var det en nödvändig biverksamhet till författarskapet. Hans omkring 15 tryckta översättningar har inte uppmärksammats närmare, även om ett par av dem varit mycket lästa.

Parlands första signerade översättning utgavs 1939, Valeriu Marcus Machiavelli. Renässansmänniskan och maktfilosofen. Den följdes av en ungersk roman om en svart mans äventyr i Paris och Amerika, Illés Kaczérs Svart erotik (1941, i Sverige Svart blir aldrig vitt). Den europeiskt framgångsrika boken översattes från den tyska utgåvan.

Småningom fick Parland mer tacksamma uppdrag: Olavi Paavolainens krigsårsskildring och framför allt Goethes Den unge Werthers lidanden (1949), som kommit i nya utgåvor ända in på 2000-talet. Den konkurrerar med Allan Bergstrands översättning från 1930-talets början, som trycktes om ännu 2002 i serien Litteraturens klassiker. Framtiden får utvisa om Bergstrand eller Parland vinner kampen, eller om tiden är mogen för en nyöversättning av Werther.

En annan viktig översättarinsats gjorde Parland med Robert Musils Tre kvinnor (1957), men mera läst torde hans och Leo Lindebergs översättning av dikterna i Nobelpristagaren Boris Pasternaks Doktor Zjivago (1958, omtryckt flera gånger) vara. Lindeberg gjorde grundarbetet och Parland stod för den lyriska översynen. Översättningarna kritiserades av Lennart Kjellberg i Bonniers Litterära Magasin.

Vidare kan nämnas att han översatt bland annat Eeva Kilpis roman Tamara (1974), men att han inte givit sig på lyriköversättning (åtminstone inte i bokform) utöver Pasternak och den rumänske 1800-talsskalden Mihail Eminescu.

Bland otryckta översättningar kan nämnas operan Eugen Onegin av Pjotr Tjajkovskij efter Aleksandr Pusjkins versroman, och ett verk av Aleksandr Skrjabin.

Ralf Parland gick ur tiden den 22 maj 1995 i Stockholm.