Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Marcus Wallenberg, 1774–1833

Oljemålning av Carl Peter Lehmann
Oljemålning av Carl Peter Lehmann

Marcus Wallenberg föddes i Linköping den 25 juni 1774 som äldste son till konstistorienotarien, sedermera lektorn Marcus Wallenberg och dennes första hustru, prästdottern Sara Helena, född Kinnander. Efter skolgång i Linköping blev Wallenberg student i Uppsala 1790. Faderns omsorg om hans studier framkommer i ett brev där den unge Marcus förmanas att hålla regelbundna tider, be med andakt men måtta, inte ägna sig åt musiken mer än tre kvällar i veckan, anteckna flitigt på föreläsningarna och renskriva anteckningarna samma dag.

Wallenberg blev fil.mag. 1797 och utnämndes tre år senare till docent i romerska vältaligheten. Han förutspåddes en lysande karriär vid Uppsala universitet. Denna gick emellertid om stöpet efter den så kallade musikprocessen, då Gustaf IV Adolfs kröning skulle firas med musik och Wallenberg och några andra amatörmusiker vägrade finna sig i att ett stycke som innehöll omisskännliga takter ur ”Marseljäsen” lyftes ur repertoaren. Följden för Wallenbergs del blev relegering från universitetet i ett års tid. Wallenberg tog sig istället till Lunds universitet, där han fortsatte att meritera sig och mötte sin blivande hustru, Anna Laurentia Barfoth, dotter till medicine professorn Anders Barfoth. Efter en tvåårig förlovning gifte de sig 1804 och fick fem barn, av vilka tre levde till vuxen ålder. Den yngste sonen, André Oscar, kom att grunda Stockholms Enskilda Bank och lägga grunden till släkten Wallenbergs förmögenhet och maktposition.

Wallenbergs beslut att lämna akademin tycks ha vuxit fram under tiden i Lund. Han återvände 1802 till Linköping, där han utsågs först till konsistorienotarie, sedan till lektor i grekiska (1805) vid stadens gymnasium. Enligt uppgift var han en omtyckt lärare som skötte disciplinen mindre hårt än sina kollegor och var generös med ölet. Emellertid sökte han sig vidare från läroverket till en bättre avlönad och mer omväxlande karriär i kyrkan, något som var vanligt vid denna tid. Han prästvigde sig 1817 och erhöll Slaka och sedan Landeryds prebende; även hans far hade haft Slaka som lektorsprebende. År 1818 tog Wallenberg teologie doktorsgraden och utnämndes till biskop i Linköping 1819, ett ämbete han tillträdde 1822.

Som översättare har Wallenberg blivit ihågkommen som den förste att till svenska tolka hela Iliaden (1814–1815, två delar) och Odyssén (1819–1821). Veterligen är detta det enda han översatte. Iliaden publicerades medan Wallenberg ännu var lektor i grekiska, och när Odysséns sista del kom var han utnämnd till biskop. Intresset för Homeros låg i tiden. Gustaf Regnér hade redan 1786 inlett sina tolkningsförsök, och efter honom hade en lång rad excerpter översatts och publicerats ur både Iliaden och Odyssén. Översättningarna hade tryckts i tidskrifter, översättningsantologier, små monografier och dissertationer; alla var på vers och översättningsmetoden växlade mellan fri översättning på moderna versmått och hexameteröversättning som följde källtexten nära.

Wallenbergs förord visar att han hade följt denna utveckling och länge hoppats att få se hela Homeros på svenska ”med den trohet, som i möjligaste måtto förmådde bibehålla Originalets anda, och på det Vers-slag, som i rik och omväxlande harmoni kunde komma det samma närmast”. Då ingen annan tog på sig uppgiften hade han själv börjat pröva på den, men till början utan avsikt att låta publicera något, vilket han nogsamt framhöll i sitt förord. När han översatt hela Iliaden hade han tagit kontakt med sakkunniga män för att reda ut några problem med meter och innehåll, och det var på deras uppmuntran som Wallenberg beslutat att låta publicera sin egen textnära hexameteröversättning.

Översättningen togs emot entusiastiskt. ”Homerus öfwersatt på Swenska och på metrisk wers!!” utropade den anonyme recensenten i Stockholms-Posten (1814: 272, 276 och 278) med anledning av den första delen. Skribenten lovordade Wallenbergs val av översättningsmetod, att han följde det föredöme som etablerats med Gudmund Jöran Adlerbeths översättning av Eneiden (1804). Med Eneiden hade Adlerbeth etablerat tanken ”att forntidens Skalder hwarken till styl eller versslag böra moderniseras, om wår Litteratur skall draga någon fördel af deras öfwersättande”, säger recensenten och påminner oss om att den formtrogna översättningsmetoden var etablerad nu. Efter Regnérs och de unga romantikernas första försök hade alltså Adlerbeth med sin starka sociala och litterära ställning som medlem av Svenska Akademin gjort en på flera sätt modern, mer källtextnära inställning till översättningsuppgiften accepterad i vidare kretsar. Denna anammade Wallenberg.

Lorenzo Hammarsköld inledde sin recension i Swensk Literatur-Tidning med att tacka översättaren för ”den dyrbara skänk han  […] gjort vår inhemska witterhet”. Hans ingående recension var i grunden positiv. Vid en jämförelse med de befintliga översättningarna fann han att Wallenbergs version var den trognaste: ”han har med […] intagande och okonstlad sanning återgifwit den åldriga urskriftens anda”. Men han nöjde sig inte med att lovorda översättningen för dess förtjänster, utan pekade också på brister. Han fann epiteten problematiska, ordvalen träffade inte alltid rätt, formuleringar avvek emellanåt för mycket från förlagan och stilnivån var vacklande och tenderade att gå för mycket åt det alltför enkla och vardagliga, ibland rentav åt det råa och plumpa. Wallenberg kunde inte beskyllas för att använda för grekiska uttryck, enligt Hammarsköld, tvärtom har han ibland varit så ”angelägen om sin swenskas swenskhet, att han […] betjent sig af den öfliga conversationens hwardagspatois”, vilket Hammarsköld tillskriver en missuppfattning av den homeriska naiviteten. Mest problematisk fann han dock de modifikationer vara som Wallenberg gjort till Adlerbeths hexameterregler, vilket gav hexametern en mer trokéisk gång.

Recensionen föranledde en lång replikväxling mellan Hammarsköld, Wallenberg och Palmblad i Swensk Literatur-Tidning. Debatten gällde detaljer i översättningen – bland annat ordval, hur enstaviga och sammansatta ord skulle betonas, cesurer och i vilken utsträckning trokéer skulle få ersätta daktyler respektive spondéer i hexametern – och utspelade sig, för att låna en träffande beskrivning, under stigande häftighet och avtagande hövlighet. Konflikten hade till stor del sin grund i att Wallenberg menade att hans meningsmotståndare saknade både meriter och befogenhet att ikläda sig rollen av hans kritiker.

Wallenbergs Homerosöversättning är en milstolpe i svensk antiköversättning, men den blev inte en klassiker av samma slag som Adlerbeths Vergiliusöversättning, beroende på att det inte finns någon samsyn i tolkningen och förståelsen av den homeriska stilen och hur den bäst kan återskapas på svenska. Johan Fredrik Johansson, Wallenbergs omedelbara efterföljare som Homerostolkare, lade ännu större vikt vid att ligga så nära texten som möjligt och vid korrekthet i språk och vers, men åstadkom en översättning som bedömdes vara knappt njutbar eller läsbar utan kunskaper i grekiska.

Se, jag hatar hans skänker och aktar ej honom en hårsmon
Bättre: Om tio gånger han mer eller tjugu mig bjuder,
Än det han äger nu eller annars väntar att ernå;
Böd han mig allt, som går till Orkomenos eller Aigyptos’
Härliga Täbä, der skatter i mängd förvaras i husen,
Som har hundrade portar, och hvarest igenom hvarenda
Gå tvåhundrade män till strids med hästar och vagnar;
Böd han äfven så mycket, som sand det finnes i hafvet:
Skall Agamemnon aldrig ändå mitt sinne beveka,
Förr, än han helt och hållet försonat den kränkande skymfen. (Iliaden 9.378–387)

Det är svårt att bedöma stilnivån på en drygt tvåhundra år gammal översättning. Huruvida det är berättigat att med den samtide Palmblad hävda att Wallenbergs Homeros iklätts en vadmalsrock, får vara osagt, men tveklöst har det ovan citerade utdrag av en replik av Achilles en direkt ton som känns naturlig fortfarande idag, även i jämförelse med senare översättningar av samma passage, som exempelvis Bernhard Risbergs.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Marcus Wallenberg

Översättningar i bokform