Ludvig Borgström, 1788–1862

Utsnitt ur oljemålning av K. P. Lehman, 1833

Ludvig Borgström var apotekare, översättare och bokhandlare. Han föddes den 30 september 1788 i Jönköping som son till organisten Laurentius Borgström och Fredrika Lovisa Estberger. Fadern avled i sviterna efter den stora eldsvåda som drabbade Jönköping 1790, vilket Borgström skildrat i sina otryckta minnesanteckningar. Borgström började 1796 på Jönköpings trivialskola, fortsatte på gymnasiet i Växjö och gick sedan i lära hos T.J. Berzelius på apoteket Lejonet i Stockholm. Det ledde till en farmakologexamen 1809 och en apotekarexamen 1814, varefter han under de närmaste tjugo åren var verksam som apotekare i såväl hemstaden Jönköping som Stockholm, Falun, Åmål och till sist Karlstad där han skulle stanna livet ut. Där blev han en central gestalt i stadens handelsliv, grundade en livaktig bokhandel 1826, sålde sitt apotek 1833 och blev brukspatron och snart förmögen. Åren därefter engagerade han sig med stor lust för folkbildning och spridning av litteratur på landsbygden genom grundandet av Föreningen till utspridande af nyttig folkläsning i Carlstads stift. År 1820 gifte han sig med Kajsa Lovisa Ullén. Paret fick tre barn: Antonia, Augusta och Ferdinand. Sonen hann under sin korta levnad bli känd etnolog och botaniker. Längre fram avled hustrun och Ludvig Borgström gifte 1850 om sig med den drygt trettio år yngre Matilda Sofia Ahlgren, som han också överlevde. Borgström avled den 18 december 1862 i Karlstad.

Ludvig Borgström fick en grundlig skolgång i Jönköping, därtill fördjupade språkkunskaper genom att modern hyrde ett rum i skolhuset och blev vän med en av skolans lärare. Borgström gavs privatundervisning i franska, tyska och latin, ”hvaremot min mor besörjde hans [lärarens] tvätt och stärkning”. Han lärde sig härigenom språken ”ungefär som ett barn lär sig modersmålet” och fick tidigt tillgång till romaner av bland andra Cervantes och Voltaire.

Trots att Borgström levde långt från den svenska romantikens centrala scener kom han i nära kontakt med dess främsta företrädare. Intresset för litteratur fortsatte han att odla under gymnasietiden då han stiftade bekantskap med ”de skickligaste bland Gymnasieungdomen” och drogs in i litterära sällskap, där man både skrev egna dikter och skrev av kända författares dikter som sedan översattes eller parafraserades. Särskilt mötet med Horatius väckte tankar hos honom om ”konsten att öfversätta” och när sedan Borgström hade läst Schillers dikter på tyska och upptäckt den moderna litteraturen började han subskribera på tidskrifterna Polyfem och Phosphoros, ”som […] fullbordade Revolutionen och gjorde mig helt och hållet till Phosphorist”.

När Borgström flyttade till Stockholm blev han en del av tidens litterära strömningar, främst genom den viktiga vänskapen med den Jönköpingsfödde Georg Scheutz. Via Scheutz bjöds han in till Lorenzo Hammarskölds hem, en samlingspunkt för litteratörer som Samuel Hedborn, Per Adolf Sondén och Pehr Henrik Ling. Det var efter samtal med dessa som Borgström förmådde sig att offentliggöra sina översättningar och litterära alster. Först utkom Adam Oehlenschlägers sorgespel Hakon Jarl (1817) som trycktes hos vännen Emanuel Bruzelius i Uppsala. Enligt Borgström fanns här en lucka att fylla, eftersom Oehlenschläger tidigare bara fanns representerad på svenska med ett verk. Borgström översatte så länge han var ogift och ”således inomhus hade många tomma stunder”, som han själv skrev i sina minnesanteckningar.

Vänskapen med Bruzelius skulle överhuvudtaget bli gynnsam för Borgström – och troligen också för Bruzelius, som var en erkänt förslagen affärsman – för Borgströms egna dikter och översättningar skulle ges stort utrymme i dennes litterära organ Kalender för damer, där Borgström också deltog i redaktionen. Adolf Müllners sorgespel i fyra akter, Skulden (1818), Adam Oehlenschlägers Aladdin eller Den underbara lampan (1819–1820) och Herdegossen (1819) samt Friedrich von Schillers dikt ”Sång om klockan” – alla i Borgströms översättningar – utgjorde i stort sett hela årgångar av kalendern. Det hände att Bruzelius särskilt lyfte fram Borgström som översättare i företalen. Han såg också till att trycka Goethes Ifigenia på Tauris i Borgströms översättning 1818.

Borgström framträdde även som poet under signaturerna —st—, —m och —v—, med en rad strödda dikter i Kalender för damer, Poetisk Kalender och Elegant-Tidning, samt i lokalbladen i hemtrakterna. Han efterlämnade ett handskrivet häfte med dikter skrivna under femtio år med påskriften ”Vitterhets-försök”. Borgström var förtrogen med den bundna versens begränsningar och utmaningar, vilket märktes både i de egna diktförsöken och i översättningarna. I företalet till Müllners Skulden ger han vissa upplysningar om sin syn på versöversättning, där han intar positionen att innehållet måste ha företräde framför versen, som till syvende och sist måste klinga snarare än att strikt följa ett regelverk:

Öfversättaren har bemödat sig att så troget gifva originalet, som det kunnat ske utan att förvandla dess lefvande organiska form till ett dödt petrifikat […] De rimmande ställena äro, så vidt möjligt varit, så återgifne; men som, enligt denna Skaldearts natur, rimmet ej varit väsentligt, har Öfversättaren stundom, dock sällan, tagit sig friheten att nyttja rim, dem han i en annan versform ej skulle tillåtit sig, och som snarare kunna anses som assonanser än som verkliga rim.

Borgströms version av Ifigenia på Tauris var den första översättningen till svenska. Goethe skrev först ett par versioner av verket på prosa innan han gav ut en versifierad och slutlig version, skriven på strikt femfotad jambisk vers. Verket översattes sedan på 1900-talet och utkom i såväl Dagmar Bergh-Palmros (1918) och Tor Hedbergs (1932) översättningar. En av dramats mest bevingade fraser lyder i de tre respektive översättarnas versioner:

Ein unnütz Leben ist ein früher Tod:
Dies Frauenschicksal ist vor allen meins.

Onyttig lefnad är en tidig död;
Och, framför alla, detta qvinnoöde
Är mitt. 
                                – Borgström


Ett dådlöst liv är en förtidig död,
Det kvinnoödet framför allt blev mitt.
                                – Bergh-Palmros

 

Ett gagnlöst liv är blott en tidig död,
och mer än någons är den lotten min.
                                 – Hedberg

Ludvig Borgströms översättningar är inte många till antalet, men urvalet är utpräglat tidstypiskt och var betydelsefullt för den romantiska strömningen, som kanske mer än någon annan litterär epok betraktade översättning som en konstnärlig disciplin jämbördig med det egna litterära skrivandet. Själv förstod Borgström att han var ett barn av sin tid när han bekände sig till den nya skolan och tog avstånd från den gamla, men han tycks inte ha sökt något särskilt erkännande från någondera utan främst översatt för sin ungdoms vänkrets, så som han uttrycker det i företalet till Müllners Skulden:

Att han utsatt sitt namn, har ej skett i hopp att skörda någon slags litterär ära. – Han förutser det ödet att af ett [sic!] utaf de parter, uti hvilka vår Vitterhet delat sig, kanske af begge, blifva förkastad […] Han har blott velat gifva de ungdomsvänner bland vilka han bildat sig, och från vilka Ödet skilt honom, tillkänna, att han ännu dyrkar deras gemensamma Gudomlighet, med lika nit, om ock – med lika ringa förmåga.