Kerstin Lennerthson, 1936–2015
Kerstin Maria Lennerthson föddes den 8 juni 1936 i Eskilstuna. Hennes far var advokaten Holger Lennerthson; modern Valborg var född Jönsson. Efter studentexamen i Eskilstuna 1954 fortsatte hon med romanska språk på Stockholms högskola och studerade även på Institutet för högre reklamutbildning. Därefter följde en yrkesbana som förlagsredaktör, först på B. Wahlström under 1960-talet och sedan, på 1970-talet, hos Rabén & Sjögren, där hon bland annat fick i uppgift att nyöversätta och bearbeta Enid Blytons barndeckarserie Femböckerna.
Mot bakgrund av 1970-talets kritiska debatt om de nattståndna klichéer som kunde påträffas i populära böcker för barn och ungdom − inte minst av rasistisk natur eller när det gällde könsroller − beslöt man på vissa förlag att genomföra rensningar och moderniseringar i de verk som ännu kunde tänkas vara intressanta för en ny generation läsare. Hit hörde bland annat Enid Blytons långserie om Femgänget, omfattande 21 verk. Första gången de översattes till svenska hade det skett i snabb takt efter den första titeln 1954. Förlagsredaktören Astrid Lindgren på Rabén & Sjögren hade givit uppdraget till sina systrar: först Ingegerd Lindström, som klarade av de 16 första, medan de sista gavs åt Stina Hergin. Men när Blytons verk i allt vidare kretsar började betraktas som så fördomsfulla att de bojkottades av såväl lärare som bibliotekarier måste förlaget värna om sitt goda rykte. Man bestämde sig för att låta nyöversätta verken och att instruera översättaren att modernisera dem även innehållsmässigt utifrån de tilltänkta läsarnas förändrade (och önskvärda) normer.
Uppdraget gick till Kerstin Lennerthson; i några utgåvor står hon som Kerstin Apell, vilket grundar sig på det faktum att hon 1976 ingick i ett äktenskap som blev mycket kortvarigt. Rensningsaktionen av Femböckerna inleddes 1973 och pågick decenniet ut. Vad gäller den mer moraliserande sidan av uppdraget skedde en tydlig anpassning till tidens värderingar. I en magisteruppsats har Maria Källquist undersökt Fem på mystiska heden och finner där bland annat att skurkarna i Lennerthsons version inte längre är ”zigenare” utan ”karlar” och ”kumpaner”. Lennerthson mildrade också den hos Blyton strikta uppdelningen i pojk- och flicksysslor så att åtminstone äventyren i sig skulle kunna fortsätta att tilltala unga i Sverige.
Till detta kom att Lennerthson förenklade syntaxen och gjorde omfattande strykningar så att texterna blev ungefär 20 % kortare. Möjligen genomfördes strykningarna i vissa fall i efterhand, då Lennerthson redan översatt verken; åtminstone skulle det kunna förklara den påtagliga och något egenartade brist på rytm som präglar i synnerhet de första delarna av den nyöversatta serien. Här finns återkommande osköna upprepningar, vanligen av personnamn eller personliga pronomen i slutställning, eller av vissa verb som upprepas på ett för svenskan något udda sätt. I de första delarna märks också flera upprepade anglicismer – bland annat ”stirrar” folk iögonenfallande ofta. Denna något förbryllande kantighet försvinner längre fram i serien, där Lennerthsons prosa är smidigare. Tillsammans med den innehållsmässiga moderniseringen lyckades hennes nyöversättningar skapa förutsättningar för att serien skulle kännas aktuell och tilltalande för åtskilliga nya läsare.
Ett anmärkningsvärt ingrepp var den långtgående lokalisering av ortsnamn som genomfördes i några av böckerna, bland annat Fem på fotvandring (1975). Möjligen gjordes detta för att komma till rätta med några engelska dubbeltydigheter, men följden för den som läste hela serien blev tämligen förvirrande då engelska och svenska ortsnamn växlar från bok till bok.
Då ännu en omgång av serien skulle ges ut lagom till dess svenska 50-årsjubileum 2004 genomgick Lennerthsons texter i sin tur viss bearbetning och modernisering.
Ett annat nyöversättningsuppdrag som Kerstin Lennerthson fick var E.B. Whites Knatten (originalets titel Stuart Little), som hade översatts av Stina Hergin 1952. Lennerthsons version utkom i lågprisserien Glada grodan 1977. Några längre partier har här strukits helt och tidsatmosfären har tunnats ut, vilket exempelvis sker genom att olika läskedrycker ersätts med en uppräkning av Coca Cola-varianter. I en annan scen vill Knatten – pojken som föds som mus i en vanlig familj – efter ett avloppsbesök fräscha upp sig med mammas ”parfym”; i den äldre versionen användes det fruktigare ”violparfym” − en ironisk precisering och tydlig tidsmarkör eftersom just violparfym var den billigaste, mest unkna väldoft man kunde köpa i vanliga varuhus. Som ytterligare ett exempel på samma sorts utslätning, vilken nog ofta blir följden vid just moderniseringar av litteratur för barn och unga, kan man jämföra inledningen till tredje kapitlet. Här konstaterar Lennerthson lakoniskt att: ”Knatten steg upp tidigt”. Stina Hergin översätter däremot: ”Knatten var ottekry: han var nästan alltid den förste, som var uppe om morgnarna”. Här påminns läsaren om familjesituationen, som är viktig i sammanhanget, och det ålderdomliga och ovanliga ordvalet ”ottekry” ger också en karaktärisering av den originelle lille huvudpersonen. Liksom i fallet med Blyton hade Lennerthson förmodligen till uppgift inte bara att översätta texten utan också att redigera och korta ner den.
Lennerthson kom 1975−1990 att översätta och skriva textremsor till filmer och dokumentärer för Sveriges Television. Bland annat fick hon i uppgift att göra undertexter till en TV-serie som på svenska fick namnet Javisst, herr Minister, vilket måste varit något av ett eldprov, eftersom den byggde på en kvick dialog full av språkliga ironier och dubbelheter.
En författare som i Sverige främst uppskattades för sina barnböcker var amerikanen Sid Fleischman, av vilken Lennerthson översatte fyra verk, bland annat den prisbelönta Prinsen och strykpojken (1988).
De frilansuppdrag som Lennerthson åtog sig då hon slutat som förlagsredaktör tyder på ett mer sparsmakat kvalitativt urval. Men ibland drabbas även en god översättare av ”kärt besvär förgäves”: när Lennerthson tog sig an den välrenommerade amerikanen John Updikes roman Häxorna i Eastwick fick hon otacksamt nog veta av kritikern Ruth Halldén att hon ”gjort en mycket bra översättning […] av denna överflödiga roman” (Dagens Nyheter 22/4 1985).
Kerstin Lennerthson avled den 8 augusti 2015.