Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Karl August Nicander, 1799–1839

Målning av Olof Södermark
Målning av Olof Södermark

Karl August Nicander föddes den 20 mars 1799 i Strängnäs, där hans far var konrektor vid gymnasiet. Han gjorde sig tidigt känd för sin poetiska talang genom att skriva dikter i Mariefreds tidning, hemortens nyhetsblad, och blev omtyckt för sin vackra, säkra lyriska stil. Talangen odlade han även genom översättningar – redan 1817 kunde Strängnäsborna läsa hans tolkning av Schillers lilla  dikt ”Amalia”.

År 1817 blev Nicander med hjälp av välvilliga understödjare student i Uppsala. Han uppmärksammades snart i bokhandlare Bruzelius Kalender för Damer. ”Amalia” trycktes på nytt och 1819 presenterades Nicanders översättning av Schillers Greklands Gudar, samt tolkningar av Goethe och Schlegel. Parallellt trycktes i kalendern Nicanders egna dikter under rubriken ”Sånger af August”. Han blev populär i Uppsalas romantiska kretsar, följde Geijers föreläsningar, studerade latin för Törneros, etablerade goda kontakter med inflytelserika personer som Tegnér och Atterbom, var aktiv i Götiska förbundet och i Malla Silfverstolpes litterära salong. Uppmärksammad blev diktcykeln Runor (1824), vilken följdes av några produktiva år som uppburen skald.

Nicander kom tidigt att intressera sig för dramatik. Bakom hans sorgespel Runesvärdet eller den förste Riddaren (1821) såg många en ung dramatiker med begåvning nog att skapa ett nytt nationellt historiedrama. Det ambitiösa projektet öppnade för lönsamma sociala kontakter men krävde också historiska studier. Han började nu att läsa och översätta Shakespeares dramatik. År 1822 blev Nicander färdig med en svensk version av Othello. Sannolikt vid samma tid översatte han fragment ur Richard II, Macbeth och Romeo och Julia, senare utgivna i Samlade dikter (1839–1841).

Sin ständigt ansträngda ekonomiska situation avhjälpte Nicander genom att verka som informator i olika familjer  Men på enbart diktningen kunde han inte leva och Uppsala öppnade slutligen inte några nya dörrar för honom. År 1823 sökte sig Nicander till ämbetsmannabanan i Stockholm; med statssekreteraren och sedermera översättaren Lars Arnells tillstyrkande anställdes han vid Krigsexpeditionen. Han behöll ändå kontakten med universitet och promoverades 1824 till filosofie magister. Nicanders avhandling i estetik speglar en beundran för Byron och avslutas med dikten ”Basreliefer på George Byrons urna”.

Översättningen av Othello hade varit ett beställningsverk från G.F. Åkerhielm, direktör för Kungliga teatern. Texten trycktes först 1826 och uppfördes första gången 1827 – fördröjningen berodde på ett ledningsbyte på teatern. I ett brev till Tegnér (26/4 1827) kastar Åkerhielm ljus över hur beställningen kom till. Åkerhielm hade gjort en scenisk tolkning av Hamlet, som visserligen kritiserats hårt för omfattande strykningar men som likafullt givit en publik framgång. För att upprepa detta hade direktören vänt sig till Nicander, den skicklige versmakaren, med ingående instruktioner om hur han önskade att översättningen skulle genomföras. Åkerhielm tog också upp den besvärliga frågan om hur man skulle behandla Shakespeares grövsta språk och andra inslag i tragedin som inte ansågs lämpliga för den stockholmska publiken. Nicander tycks inte ha känt något motstånd mot instruktionerna.

I april 1827 hade Othello premiär på Kungliga teatern. Kritiken var närmast katastrofal. Värst var tidskriften Granskaren, vars recensent ägnade flera spalter åt att utförligt hacka översättarens insats i småbitar utan att för den skull visa någon större förståelse för pjäsen. Enligt Granskarens kritiker var det onödigt att alls lägga kraft på Shakespeare; det var fortfarande det mer upphöjda fransk-klassiska dramat som satte måttstocken. Nicander hade använt sig av ett språk vars platthet tidigare ”aldrig anträffats i en tragedi” konstaterade skribenten, som fann det klandervärt att man överhuvudtaget låtit trycka översättningen – det förstörde för publiken. För Nicanders del hörde tryckningen samman med att han behövde pengar och att uppsättningen hade fördröjts så länge. Skarp men saklig kritik mot översättningen kom också från Vilhelm Fredrik Palmblads Swea. Tidskriften citerar Nicanders översättning av inledningsscenen i Venedig och beskriver den som en oövertänkt tirad, typisk för hela arbetet. Tidningen Kometen gick delvis i svaromål mot kritikerna och menade att man borde vara teatern tacksam för att tragedin satts upp, trots att de stora ingrep som gjorts i texten förvisso ansågs vara mycket vanskliga; den kritik som vädrats mot den jambiska versen höll skribenten däremot för rent trams.

Nicander hade, troligen i sin iver att följa uppdragsgivarens önskemål, gjort stora strykningar i ursprungstexten. Men han hade uppenbarligen inga svårigheter med det utan fann dem berättigade ur scenisk aspekt – han skriver själv i sin inledning att han haft svårt för tragedins många och snabba scenväxlingar. Carl August Hagberg påpekade i kommentarerna till sin egen översättning av Othello (1850) att Nicanders stora och obefogade strykningar har försvagat dialogens kraft och förminskat huvudpersonen till en enkel teaterbov.

Själv hade Nicander fjärmat sig från pressgrälen i Stockholm och givit sig av på en två år lång europeisk bildningsresa. Svenska Akademien och kronprins Oscar betalade den fattige skriftställaren; den förra hade dessutom 1826 tilldelat honom sitt stora pris för dikten ”Tassos död”. Målet för resan var Italien, och Nicander kom att stanna en längre tid bland konstnärer och författare i Rom. Vistelsen satte sin prägel på återstoden av hans liv och skapande. Det var med sorg i hjärtat och med tomma fickor han lämnade Italien 1829.

Jämfört med andra översättningsarbeten gav uppdrag från teatern något bättre ekonomisk utdelning. Några år efter sin hemkomst översatte Nicander Schillers Röfvarbandet (1834) och Orleanska jungfrun (1837) för Kungliga teatern. Prosa översatte han ogärna, hågen stod till det romantiskt lyriska uttrycket. När Edward Bulwer Lyttons roman Rienzi (1836) skulle översättas till svenska föll det på Nicanders lott att översätta de sju ingående dikterna medan resten översattes av P.O. Bäckström. Samtidigt gjorde han flera Byrontolkningar, bland dem ”Rhenfarten ur Child Harold, Canto III”.

Nicanders hälsa var usel till följd av en svår hjärtsjukdom. Goda vänner bistod honom med lån och försök att hitta försörjningsmöjligheter, men skulderna växte okontrollerat. Den lediga professuren i estetik och moderna språk vid Lunds universitet tycktes erbjuda honom en chans, och han hade förespråkare i Svenska Akademien och i kronprinsen. Emellertid gick han bort innan den långdragna striden kring tillsättningen avslutades med att Carl August Hagberg utnämndes till professor. Nicander avled den 7 februari 1839 och begravdes i Stagnelius grav på Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm.

Dödsboet efter Nicander bestod av idel skulder. Han begravdes bredvid Stagnelius på Maria kyrkogård, i samma grav, vilket blivit föremål för kommentarer, inte minst av Gunnar Ekelöf i dikten ”På Maria körgård”. Nicanders Samlade dikter utkom i ett stort antal upplagor postum.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Karl August Nicander

Översättningar i bokform

Bidrag

Externa länkar