Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Karin Hirn, 1869–1943

Ur Yrjö Hirns skrift om hustrun (1943).

Karin Hirn föddes i Borgå den 18 maj 1869 som dotter till kommersrådet Carl Eugène Åberg och dennes hustru Emilie Leontine, född Hougberg. Hon läste vid Privata Svenska Fruntimmerskolan, Borgå. Från samma stad kom också Yrjö Hirn, med vilken hon gifte sig 1895. Paret fick två barn: Hans (1896) och Marta (1903). Yrjö Hirn skulle som konst- och litteraturvetare bli en av Skandinaviens mest framstående kulturpersonligheter, och ofta var hans verksamhet sammanflätad med hustruns. Maken förklarade öppet sitt intellektuella beroende av sin maka i en skrift om hennes livsgärning som han gav ut efter hennes död och som också innehåller några av hennes essäer i filosofiska, kulturhistoriska och estetiska ämnen. En minnesruna över Karin Hirn av Hilding Östlund beskriver boken som ”ett monument över en kvinna som valde att i det tysta utföra sitt hustrukall vid en namnkunnig mans sida, fastän hon kunnat bli namnkunnig själv”. Karin Hirn beskrivs genomgående som mycket tillbakadragen.

Åren 1898–1900 befann sig paret Hirn i England. De var fascinerade av förment ursprungliga, ”primitiva kulturer”. Maken ägnade sig, med Östlunds ord, åt ”studier över den symboliska och magiska innebörden i vildfolkens ornamentik”, medan hustrun förberedde ”ett stort bildverk över de barbariska folkens ornamentskatt”, bland annat genom att göra akvarellkopior av föremål på engelska och franska muséer. De arbetade tätt ihop med det som skulle bli ett av Yrjö Hirns mest uppmärksammade verk, The Origins of Art (1900). I utlandet försökte de också väcka internationell opinion mot den allt strängare ryska Finlandspolitiken.

I England satt Karin Hirn på bibliotek och arbetade målmedvetet för att lära sig engelska och orientera sig i samtidslitteraturen – längre fram skulle hon bevaka den engelskspråkiga bokutgivningen för svenska tidningar. Utifrån sitt intresse för det exotiska och ”primitiva” inledde hon snart en aktiv verksamhet som översättare och introduktör av engelskspråkiga författare i det svenska språkområdet. Som ett första, något paradoxalt utslag för detta intresse kom hon att översätta flera texter av den grekisk-brittiske författaren Lafcadio Hearn, som var viktig för den häftiga Japanvurm som märktes i Sverige vid förra sekelskiftet. De första översättningarna publicerades i finlandssvenska Nya Pressen. Från 1901 började en följd berättelsesamlingar utkomma på det rikssvenska förlaget Wahlström & Widstrand under den talande samlingstiteln Exotica. Noveller och studier från Japan. Serien blev en stor försäljningsframgång. Liksom i flera av de senare översättningarna var Karin Hirn personligt pådrivande i introduktionen av Hearn, hon skrev till författaren och utverkade tillstånd för översättning och för att göra ett lämpligt urval. Framgångarna för Hearn i Sverige uppmärksammades av förläggare i Tyskland, där författaren snart blev ett stort namn – enligt Yrjö Hirn delvis tack vare hans hustru.

Karin Hirn blev sporrad av framgångarna med Hearn. Hon var, skriver maken, ”angelägen om att framföra namn, som ännu icke nått vidsträckt ryktbarhet, och hon drömde om att därmed i någon mån kunna medverka till att en värdefull alstring blev beundrad i allt vidare kretsar”. Nästa författare hon introducerade på svenska blev Joseph Conrad. Översättningen av Fredlösa historier (1903) var inte bara den första till svenska utan den första översättningen av författaren i bokform någonsin. Boken blev något av en händelse i det litterära Sverige – översättningen fick god kritik och uppmärksammades stort. Men försäljningen gick uselt och förläggaren ville inte fortsätta. Möjligen försämrades försäljningsmöjligheterna av att Yrjö Hirn i en introduktion till verket beskrev Conrad som en nyskapande, smal författare snarare än en berättare för de breda massorna.

Nästa val föll på Thomas Hardy och En grupp förnäma damer (1906). Detta arbete blev enligt maken svårare, dels ”därför att Hardys novellmotiv saknade den exotism, som fängslat [Karin Hirn] i Hearns och Conrads alstring”, dels för att det skenbart enkla hos den mindre subtile och mindre filosoferande Hardy visade sig vara mycket svårt att översätta, ”m.a.o. att ett uttryckssätt som är fritt från varje slags besynnerlighet måste efterbildas med en alldeles särskild omsorg, såvida man vill undvika att det normala skall verka banalt”.

Karin Hirn valde själv ut flera andra verk till översättning. Ofta låg de i linje med hennes intressen för det exotiska eller det förment primitiva. En av hennes personliga favoriter var Fiona Macleod, som under pseudonymen William Sharp återberättade keltiska sägner. Hirn översatte två band och den mystiska pseudonymen Sharp blev populär i Finland innan intresset spred sig till övriga Norden. Under arbetet med dessa verk kom Hirn, enligt maken, att fördjupa sig i Anatole Le Braz ”sakliga och flärdlöst vetenskapliga studier över den bretonska allmogens vidskepliga föreställningar om döden”, och senare översatte hon ett urval av Le Braz Legender om döden och andra berättelser från Bretagne (1917).

Nämnvärd är också en indisk saga, Kärlekens höga visa (1922) ursprungligen avfattad på sanskrit men av Karin Hirn översatt från en engelsk förlaga. Utgivaren F.W. Bains skriver i sitt förord om komplexiteten i originalet som ger texten ”ett slags verbal glans, en oavbruten underström av indirekt suggestion, en prismatisk skönhet, om vilken intet annat språk kan ge den blekaste föreställning. Ty en översättning måste sönderdela det som i originalet är helt”. Efter den harangen måste Hirn ha blivit lättad när hon i Svenska Dagbladet (21/12 1922) fick läsa att hon gjort ett ”briljant arbete” och i Aftonbladet (13/12 1922) att hon ”på sitt konstnärliga och förnämliga sätt ombesörjt försvenskningen”.

Att Karin Hirn ställde höga krav på sig själv i de arbeten hon självmant tog på sig, framgår av makens upplysning om att hon ska ha gjort upprepade försök att på svenska återge ”George Merediths nästan oöversättliga stil”. Meredith var en erkänt skicklig stilist, men svåröversatt, med ett ironiskt, associativt berättande och oväntade glidningar i berättarpositionen. Trots flera försök fick Karin Hirn varje gång retirera.

Karin Hirn översatte också dramatik: på Svenska Teatern i Helsingfors framfördes 1920 hennes version av R.B. Sheridans satiriska komedi The School for Scandal från 1777, här kallad Skvallerskolan. I pjäsen gör dramatikern narr av överklassens sedvänjor.

Det är tydligt att paret Hirn förstod att använda sig av makens uppburna namn för att se till att hustrun kunde ägna sig åt det hon ville göra. Det var Yrjö som tog de första kontakterna med Hearn och Conrad, men därefter tog Karin över. Många av översättningarna fick ingående förord av den titelförsedde maken.

Karin Hirn framstår som en individ med sträng integritet som helst ville översätta vad hon själv valt ut – på samma sätt som en författare själv väljer ämne. Hennes produktiva år förkortades emellertid av svår sjukdom. I en av sina sista dagboksanteckningar skrev hon av ett citat ur Emilia Ahnfelt-Laurins översättning av Oehlenschläger: ”Lär mig, du skog, att vissna glad”.

Karin Hirn avled den 21 juli 1943.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Karin Hirn

Skrifter av Karin Hirn

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar