Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Jöns Budde, 1437–1491

Jöns Budde avbildad i ordensdräkt på ett silverfat (möjligen   en paten), skänkt till birgittinklostret i Nådendal.
Jöns Budde avbildad i ordensdräkt på ett silverfat (möjligen en paten), skänkt till birgittinklostret i Nådendal.

Jöns Budde (själv framträdande även under namnet Jöns Ræk) föddes sannolikt senast 1437 och dog tidigast 1491. Han var finlandssvensk munk i birgittinorden och den svenska medeltidens främste latinöversättare. Budde verkade i Nådendals kloster, Vadstenas filial i Finland, där han blev fullvärdig broder sannolikt 1462. Budde är säker eller sannolik upphovsman till ett dussintal verk, några av relativt sett större omfattning. Hans äldsta kända arbete är en tolkning från latinet av den nordtyska mystikern Mechtilds uppenbarelser (Liber specialis gratiae eller ”Den särskilda nådens bok”). Denna text, som är präglad av exalterad ”nunnemystik”, översatte Budde vid ett besök i Vadstena påsken 1469. Han gjorde det enligt sin egen, kristligt ödmjuka berättelse (återgiven bland annat av Noreen 1942) trots sjukdom och opasslighet, bevekt av de fromma systrarnas enträgna böner. Pådrivande var också en nattlig vision av den heliga Mechtild själv: hon uppenbarade sig för den sjuke Budde i hans cell, berättar han, och styrkte honom i föresatsen att översätta hennes bok. Denna omfattar 228 kapitel och fyller i sentida utgåva inemot fyrahundra trycksidor. Budde uppger i samma berättelse att han utförde sin – kvalitativt fullgoda – översättning av boken på 14 dagar. Oavsett halten av den gudomliga ingivelsen är detta en mäktig prestation.

Budde framträder senare (vid sidan av en annan, samtida birgittinbroder: Nicolaus Ragvaldi i Vadstena) som det svenska språkområdets förste texttroget arbetande bibelöversättare. Han föregriper såtillvida reformatorerna. Budde gav svensk språkform åt fyra, i ett par fall apokryfiska, böcker ur Gamla testamentet (Judit, Ester, Rut och Mackabéerböckerna) samt sannolikt åt en bok ur Nya testamentet (Johannes uppenbarelse).

I Åbo domkyrka återfanns 1754 ett manuskript, upptecknat av Jöns Budde och därför kallat ”Jöns Buddes bok”. Handskriften förvaras idag på Kungliga biblioteket i Stockholm (Cod. Holm. A 58). Boken innehåller tio översättningar av varierande omfång. Till de mera välkända hör den första, en dialogformad lärobok av Honorius Augustodunensis, Lucidarius, som Budde enligt egen uppgift gav svensk språkdräkt åt i Nådendal 1487. Hans medverkan som översättare, inte bara som utskrivare, i ”Jöns Buddes bok” har debatterats bland filologerna, men numera råder nästan full enighet om att Budde faktiskt också översatt samtliga stycken i den bok som fått bära hans namn.

Jöns Budde är den svenska senmedeltidens kanske flitigaste latinöversättare, utan tvivel också en av de skickligaste. Han tillhör därmed de mest produktiva och mest betydande skribenterna på så kallad yngre fornsvenska och framstår som en av de tidiga utdanarna av ett skrivet svenskt kulturspråk.

Jöns Buddes latintolkning är inte bara allmänt framstående. Som översättare till svenska är han i mycket en pionjär, utpräglat modern, i viss mening före sin tid. Han (liksom hans mer eller mindre anonyma bröder inom ordern) arbetade i princip som översättare gör idag: alltid i trohet mot förlagans budskap och textstruktur, ofta med respekt för dess språkliga form. Hos föregångarna bland den äldre medeltidens försvenskare av latinsk text är sådan ”trohet” gentemot källtexterna ovanlig. Det är således framtidens svenska översättningspraxis som Jöns Budde och hans bröder i Birgittas orden var med om att etablera. Dock endast dess praxis. I reformatorernas stora, för framtiden avgörande bibelöversättning skulle denna praxis, ett knappt sekel senare, föras vidare och omsättas i en ny – för de birgittinska ordensbröderna sannolikt främmande – ideologi, präglad av hänsynen till en svenska som just fått status som ett modernt nationalspråk. Till den syntesen hade Jöns Budde och hans bröder i Nådendal och Vadstena ännu ett stycke väg kvar.

Alla Buddes texter genomsyras av samma anda av hängiven förkunnelse. I denna oupplösliga förening av översättarens värv och predikantens kan den nutida betraktaren möjligen ana en skymt av mannen bakom verket. Intrycket av ett stort allvar i förkunnargärningen motsägs inte av den försynta självironi som ibland talar ur hans kristligt ödmjuka kommentarer till det egna arbetet. En av översättningarna och utskrifterna i Jöns Buddes bok slutar, jämte dateringen till året 1491, med dessa ord, där latin och svenska, på för genren och tiden typiskt sätt, lekfullt blandas:

Thettæ screff broder jønes ræk
Æn tha at scrifften ær allom othæk
Anno dominj Mcdxcprimo facta sunt hec.

Detta skrev broder Jöns Räk,
fastän skriften är för alla otäck.
I Herrans år 1491 gjordes detta.

Inspirerad, kompetent, flitig, ödmjuk och from, men också viljestark och praktiskt duglig, därtill med ett stänk av stillsam humor – i det omdömet fångar man kanske något väsentligt i bilden av vår litteraturs förste moderne översättare.