Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Hjalmar Dahl, 1891–1960

Foto: SLS
Foto: SLS

Hjalmar Dahl föddes den 15 maj 1891. Han växte upp på Karelska näset, där hans far var verksam som apotekare. I byn Kyyrölä lärde han sig redan som barn både finska och ryska. Efter studentexamen i Helsingfors studerade han språk vid universitetet i Lausanne med diplomexamen 1913. I över trettio år var Dahl därefter verksam inom tidningsbranschen i Helsingfors: Hufvudstadsbladet (1913–1917), Svenska Tidningen (1917–1920), Nya Tidningen (1922–1925), Hufvudstadsbladet (1926–1927) Helsingfors-Journalen (1929–1940), Månads-Revyn (1940–1944) och Aftonposten (1944–1945).

Som författare debuterade Dahl 1931 med romanen Erik Åmarks oro. Karelska näset var miljön för de första böckerna, medan den fjärde och sista romanen, Stora dvärgen (1946), hade handlingen förlagd till 1930-talets Helsingfors. Sin främsta insats inom litteraturen kom Dahl dock att göra som översättare av rysk litteratur. Hans första översättningsarbete gällde noveller av Aleksandr Kuprin, en författare som flytt till Finland undan ryska revolutionen. Därefter följde en serie på fyra romaner av Ivan Turgenev, en klassiker som inte översatts till svenska sedan 1880-talet. Dessa översättningar gav Dahl en framskjuten ställning som tolkare av rysk litteratur även i Sverige. Fäder och söner utkom i många nyutgåvor och detsamma gäller Dahls översättningar av Ivan Gontjarovs Oblomov och Lev Tolstojs Krig och fred, också de från 1920-talet. Tre volymer med noveller av Tjechov bidrog till ett slutligt genombrott för denne författare på svenskt håll. Översättningen av Aleksandr Pusjkins Kaptenens dotter (1954) var den första sedan 1841. Om Dahls teaterintresse vittnar hans version av Nikolaj Gogols Revisorn, gjord för Svenska Teatern i Helsingfors 1952.

Som översättare höll sig Dahl i huvudsak till de centrala 1800-talsförfattarna, men han visade sin bredd genom att också översätta samtida emigrantförfattare (Pjotr Krasnov och Vladimir Nabokov) och sovjetförfattare (Vladimir Katajev och Vera Panova). Hans arbete med den ryska litteraturen sträcker sig över en period på fyrtio år. De sista översättningarna var Fjodor Dostojevskijs Döda huset och en novellsamling av Leonid Andrejev. Vid sidan av rysk litteratur översatte Dahl också sporadiskt från franska, engelska och finska. Några av de svenska översättningarna av Nobelpristagaren F.E. Sillanpääs verk var gjorda av Dahl.

Dahls styrka som översättare var hans vårdade men samtidigt lediga språk. Han ville skapa en svensk motsvarighet till författarnas stil utan att det unikt personliga skulle gå förlorat. Dahl kommenterade själv prosaöversättarens arbete:

Han skall äga en intuitiv förmåga av inlevelse i diktarens värld, och även för honom liksom för lyriköversättaren gäller det att kunna absorbera det diktverk han skall tolka för att sedan kunna dikta om det på sitt språk. Han skall inte bara ha ett säkert öra för de fina nyanserna och ordens valörer i allmänhet, ty också för de stora prosaisterna gäller i inte ringa mån det som Erik Blomberg sagt om poeterna: de är besvärliga med att nyttja även de vanligaste ord i ovanliga betydelser.

I större verk som Oblomov och Krig och fred kunde Dahl göra ingrepp i texten, utelämna ord och svåra passager och ibland stryka hela kapitel för att göra romanen mer läsvänlig. Dessa översättningar har senare delvis reviderats.

För sin översättargärning åtnjöt Dahl finländsk statspension från 1955.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Hjalmar Dahl

Skrifter av Hjalmar Dahl

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar