Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Hagar Olsson, 1893–1978

Foto: Sigurd Rasmussen

Hagar Olsson föddes den 16 september 1893 i Gustafs, norr om Åbo. Familjen flyttade samma år till Åland, Föglö, där fadern hade valts till kyrkoherde. År 1906 fick prosten Olsson en kyrkoherdetjänst i Räisälä på Karelska näset och den tolvåriga Hagar inskrevs i tredje klassen i Svenska fruntimmersskolan i Viborg. Staden var under Hagar Olssons skoltid Finlands mest kosmopolitiska miljö. Hennes tonårstid präglades av mötet mellan svenskt och finskt, samt ryskt, tyskt och baltiskt i det dåtida Karelen. Under de formativa uppväxtåren fick Hagar Olsson grundläggande insikter i det finska språket och den finska kulturen.

Som författare debuterade Hagar Olsson år 1916 med romanen Lars Thorman och döden. Denna i förening med hennes två följande prosaböcker Själarnas ansikten (1917) och Kvinnan och nåden (1919) gjorde henne till en förgrundsgestalt inom en psykologiserande och expressionistiskt uttrycksfull prosakonst i opposition mot de rådande dagdrivar- och flanörstämningarna. Efter avbrutna studier i humaniora vid Kejserliga Alexandersuniversitetet i Helsingfors inledde Hagar Olsson en karriär som kulturjournalist, först i Studentbladet (1916). Två år senare anställdes hon i den tongivande huvudstadstidningen Dagens Press där hon efter blott några veckor efterträdde Olaf Homén som ledande litteraturrecensent. Som kritiker blev hon snabbt en betydande vägröjare för modernismen och publicerade parallellt med dagskritiken flera essäsamlingar av vilka Ny generation (1925) och Arbetare i natten (1935) tillhör de främsta. Hon verkade även som svenskspråkig redaktör i den tvåspråkiga avantgardetidskriften Ultra (1922) och medarbetade i modernisttidskriften Quosego (1928-1929). I egenskap av redaktör i Ultra publicerade Hagar Olsson sina första artiklar på finska. Hon fortsatte genom åren att då och då skriva på finska, exempelvis i tidskriften Tulenkantajat och författade sitt politiskt brännbara drama Lumisota (Snöbollskriget, 1939) direkt på finska, en pjäs som fick sitt uruppförande långt senare.

Som översättare debuterade Hagar Olsson med L. Onervas (pseudonym för Hilja Onerva Lehtinen) Jungfru Marias gåva (1918), en samling prosaskisser och legender utgivna på finska samma år. Att Hagar Olsson gled in på översättarbanan berodde på hennes behov av extra inkomster. Hennes förläggare, Holger Schildt, behövde en växande skara översättare inför lanseringar som ”Schildts 6 marks böcker” och serien ”Moderna romaner”. Hagar Olssons vän och studiekamrat Karin Allardt (sedermera gift med konstnären och författaren Ragnar Ekelund) arbetade som språkgranskare på förlaget och kunde i den egenskapen framföra vissa rekommendationer. Jungfru Marias gåva gavs ut i den förstnämnda serien, men tycks inte ha efterlämnat några mera synliga spår inom kritiken. Detsamma gäller hennes följande översättningar. Två bibliskt influerade dramatiska småstycken av Johannes Linnankoski (pseudonym för Vihtori Peltonen) Jeftas dotter och Simson och Delila utkom år 1919. I och med översättningen av F(rans) E(emil) Sillanpääs roman Det fromma eländet (1920) fick en större läsekrets kännedom om Hagar Olssons översättargärning, inte minst genom att romanen utkom i en andra upplaga (1930) och genom att Sillanpää tilldelades Nobelpriset i litteratur (1939).

Hagar Olsson tillhör de få kritiker som både översatte från finskan och samtidigt introducerade finskspråkiga författarskap i svenskspråkig press. Hon recenserade också regelbundet finskspråkig teater. Hon skrev större översiktsartiklar om modern finskspråkig diktning och introducerade även ung finsk lyrik i Sverige, exempelvis i en artikel i Bonniers Veckotidning 1928.

I början av 1900-talet ägnades översättarens arbete föga uppmärksamhet inom kritiken. Vanligen nämns översättarens namn överhuvudtaget inte, trots att det finns utsatt på bokens titelblad. I Hagar Olssons fall föreligger dock ett intressant undantag i Henning Söderhjelms recension av Sillanpääs Det fromma eländet publicerad i Svenska Tidningen 1920. Söderhjelm, som själv var verksam som översättare, ägnar ett helt slutavsnitt i sin anmälan åt att diskutera översättarens sätt att hantera sitt uppdrag. Söderhjelm skriver:

Det är otvivelaktigt svårt att göra en god översättning från finska till svenska. Sillanpääs bok hör säkert ej heller till de lättaste. Hagar Olssons tolkning är av intresse därför, att den synbarligen behärskas av en viss avsikt att bibehålla den finska språkmelodien också i svenskan, att icke bryta satsernas monotona, långsamma fall och att icke precisera det diffusa, svävande och mångtydiga i finskan. Måhända är ett sådant försök berättigat. Åt oss, vilka mer eller mindre tydligt höra det finska tonfallet genom de svenska orden, kan en dylik översättnin[g] skänka ett plus. Vi känna bättre igen originalet. Men otvivelaktigt våldför sig denna metod på svenskans natur. Ordställningen blir ovig, bristen på koncis precision kännes klumpig och leder till oklarhet. Man läser icke svenska, man läser finska på svenska. Detta ehuru inga beskyllningar för finlandismer och tanklös efterapning av ordställningen kunna läggas översättarinnan till last. Emellertid vänta vi ju ännu på den mönstergilla och fullkomliga översättningen, och som ett försök kan fröken Olssons metod otvivelaktigt försvaras.

Citatet ger en god inblick i de fundamentala olikheterna mellan finskan och svenskan. Samtidigt belyser Söderhjelm ett akut problem som varje översättare från finska till svenska ställs inför, närmare bestämt frågan om översättningens målgrupp. Ska den svenska tolkningen primärt riktas till läsare i Finland som i regel är någorlunda förtrogna med finska språkets egenheter, eller ska tolkningen fokusera på en läsekrets i Sverige som inte har denna bakgrundskännedom? Hagar Olsson har tydligen i första hand tänkt sig en finländsk läsekrets.

Med undantag av Söderhjelms nyss anförda karakteristik av Olsson som översättare lämnar hennes tolkningar ytterst knapphändiga spår efter sig. Det är först i samband med hennes sista arbete som översättare, nämligen Kosti Vehanens bok Mästersångaren Helge Lindberg (1929) som några recensenter uppmärksammar hennes tolkningsinsatser från finska till svenska. Teaterkritikern Hans Kutter talar om Hagar Olssons ”stilsäkra översättning” (Svenska Pressen 9 november 1929) och signaturen D-s (Elmer Diktonius) konstaterar: ”Hagar Olssons översättning är alltid vårdad” (Arbetarbladet 29 november 1929). Detta helhetsomdöme av en författarkollega som också själv gjort sig känd som översättare från finskan kan väl tas som en garanti för det tolkningsarbete som Hagar Olsson har utfört.

Hon avled den 21 februari 1977 i Helsingfors.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Hagar Olsson

Skrifter av Hagar Olsson

Översättningar i bokform

Bidrag