Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Gustaf af Leopold, 1756–1829

Gustaf af Leopold
Teckning av Anton Ulrich Berndes

Carl Gustaf Leopold (1809 adlad af L.) var född den 3 april 1756 i Stockholm till tulltjänstemannen Carl Adam Leopoldt och dennes hustru Martha Christina, född Hobel. Han växte upp i Norrköping. Efter skolgång på hemorten studerade han några år i Uppsala och Greifswald och tjänstgjorde en tid som bibliotekarie i Stralsund innan han 1784 återvände till Sverige. Kort tid därefter engagerades han av Gustav III som biträde i dennes arbeten för teatern. År 1786 invaldes han i Svenska Akademien och fick efterhand en central ställning i den gustavianska författargenerationen, vilket också gjorde honom till en tacksam måltavla för de unga romantikernas förakt och gyckel. Leopold visade alltid stor smidighet gentemot makthavarna och lyckades under de turbulenta decennierna efter Gustav III:s död 1792 i motsats till flera av de andra ”gustavianerna” behålla och även förbättra sina yttre villkor. Han gick bort den 9 november 1829.

Som hovpoet skrev Leopold mängder av tillfällesvers men lyckades också skapa mera livskraftiga arbeten, som de ännu lästa ”Predikaren” och ”Eglé och Annett”. Han väckte också uppmärksamhet med de stora men sedan länge glömda franskklassiska dramerna Oden och Virginia.

Leopolds första kända översättning är en versberättelse efter C.F. Gellert, ”Inkle och Yarico”, som länge tillskrevs Bellman. Till hans ungdomsarbeten hör också översättningen av några scener ur ett par Voltairedramer. Voltaire förblev hans stora idol livet igenom, och han publicerade under 1780- och 1790-talen en rad översättningar av dennes dikter, däribland versberättelsen ”Theleme och Macare”. Av Pope, en annan av hans förebilder, översatte Leopold den första episteln av den stora filosofiska dikten An Essay on Man. En betydelsefull insats som översättare gjorde han genom att introducera Schiller med en tolkning av dennes ”An die Freude” (1793), som Beethoven med sin nionde symfoni kom att göra känd över världen. Leopolds version tonsattes i en väsentligt blygsammare genre, närmast som en dryckesvisa, av Olof Åhlström, känd som nedtecknare av Bellmans melodier. Liksom flera av Leopolds översättningar trycktes Schilleröversättningen i tidningen Extra Posten, där han var en flitig medarbetare. Ironiskt nog var det en av hans egna översättningar, ett litet prosastycke av Luther, som ledde till tidningens indragning 1795.

Under det nya seklet minskade Leopolds intresse för diktöversättning, men 1810 lät han trycka en tolkning av G.A. Bürgers ”Das Lied von Treue” (”Trohetsvisan”). Bürger, som är mest bekant för sina spökballader, illustrerar här i en berättelse från äldre tid människors otrohet kontra hundars osvikliga trohet. Hundvännen Leopold – han sågs ofta på promenad med en eller två hundar – har tydligen funnit stort behag i denna dikt av en författare som han annars inte skattade högt. Ytterligare en tysk dikt, C.F. Gellerts ”Die Geschichte von dem Hute” (”Hatten”), lät han bilda underlag för ett vidlyftigt angrepp mot den romantiska falangen. Hans äldre översättningar utmärker sig för en ganska ovanlig trohet mot originalen, men här har hans personliga ärende fått ta över, vilket gjort översättningen flera gånger längre än originalet. Också tolkningen av Voltaires ”Adieux à la vie” (”Gubbens afsked”) från samma tid kan närmast betecknas som en parafras med udden riktad mot fosforisterna och vad han såg som poesins förfall.

Leopold anlitades också som översättare för teatern. År 1798 ombads han att fräscha upp en äldre översättning av det franska sångspelet Den talande taflan, som han i stället försåg med en helt ny text. Själv tyckte han inte att han behärskade ”det rätta Comiska Språket”, men stycket blev i hans version en stor framgång och spelades långt in på 1800-talet. Senare fick han i uppdrag att försvenska Alexis Pirons komedi La métromanie ou le poète (Metromanien). Denna pjäs hörde till den franska standardrepertoaren och hade också spelats i Sverige på originalspråket. Leopold ansåg inte att den egentligen förtjänade sin ryktbarhet men menade att översättningen dock erbjöd ett tillfälle att ”ge åt den komiska dialogen litet mer natur och böjlighet än den hos oss vanligen haft, i våra rimmade stycken”.

Efter Gustav III:s död bosatte sig Leopold för några år i Linköping. Här skulle han enligt egen utsago sysselsätta sig med ”de gamle Autorers öfversättning”, det vill säga tolkning av antika författare. Dessa planer förverkligades aldrig. I stället utmärker sig Leopold bland de andra gustavianska skalderna genom att aldrig seriöst ha ägnat sig åt att tolka några av tidens älsklingsklassiker. Det ”Ode til Augustus” som han 1787 skrev till Gustav III och kallade imitation av Horatius har i själva verket ingen motsvarighet hos den utpekade romarskalden. Hans enda kända översättning av en antik text är ett litet avsnitt ur Iliaden, en grov parodi på en misslyckad Homerostolkning av Gustaf Regnér.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Gustaf af Leopold

Skrifter av Gustaf af Leopold

Översättningar i bokform

  • Den talande taflan / Anseaume, Louis & Mancini-Mazarini, Louis Jules Barbon de Nivernais

Bidrag

Externa länkar