Gudmund Jöran Adlerbeth, 1751–1818
Pastell av L. Pasch d.y.
Gudmund Jöran Adlerbeth knöts i unga år till det gustavianska hovet som leverantör av pjästexter och operalibretton, i original och översättning. 1778 blev han Gustav III:s handsekreterare. Hans lyriska drama Cora och Alonzo med musik av J.G. Naumann fick sin premiär 1782 vid invigningen av det nya operahuset. 1783–84 åtföljde han Gustav III på den italienska resan, insattes 1786 av kungen som en av de första ledamöterna i Svenska Akademien och utsågs året därpå till kansliråd. Efter kungens död 1792 drog han sig i möjligaste mån undan livet i huvudstaden och ägnade sig åt skötseln av sitt gods Ramsjöholm i Småland. När Gustav IV Adolf 1809 hade blivit avsatt återvände han dock till politiken och fick en framskjuten ställning i den nya riksstyrelsen.
I sitt första större arbete för teatern, Ifigeni i Auliden efter Racine (1777), behandlar Adlerbeth förlagan mycket fritt, snarast som råmaterial för en egen skapelse. Originalets fem akter har dragits samman till tre, en viktig roll har strukits och stycket har försetts med körer efter antika mönster. I princip samma förfaringssätt har han använt i Edip (1792), som kombinerar det ursprungliga Sofoklesdramat om kung Oidipus med Voltaires version från 1718. ”Jag har sökt följa den förra i utvecklingen af ämnet och i Scenernes sammanbindning”, skriver han i ett förord, medan dramats upplösning har utformats efter Voltaire. I skarp kontrast till dessa fria imitationer står hans översättning av Racines Phèdre (Fedra och Hippolyt, 1797), som scen för scen följer originaltexten med undantag för fyra tillagda och noggrant redovisade rader.
Adlerbeths lyriska alstring har till största delen fallit i glömska. Undantag är hans ”Grafskrift öfver en Bonde” och kanske framför allt ”Eyvindr Skaldaspillers Liksång öfver Konung Håkan i Norrige”, en översättning eller snarare omdiktning av ”Hakonarmál” ur Snorres Heimskringla. Som ett tidigt exempel på den fornnordiska, ”götiska” poesins renässans har denna dikt dragit till sig stort intresse från forskningens sida. I Adlerbeths imitation, troligen skriven 1783 men tryckt först 1790, har dikten formats till ett regelrätt klassicistiskt ode på jambisk vers av 1700-talssnitt, men han har samtidigt försökt – och delvis lyckats – fånga de ”naturens stora och djerfva drag” som han lyfter fram i sitt förord. I slutet av 1790-talet ägnade han sig åt att översätta episoder ur Tassos Gierusalemme liberata, tämligen fritt och på skilda versmått som fyrtaktiga trokéer, fria jamber och hexameter, men inte Tassos eget, ottave rime.
Under de sista decennierna av sitt liv ägnade Adlerbeth det mesta av sina litterära mödor åt att tolka de romerska skalderna Vergilius, Horatius och Ovidius. 1797 publicerade han en översättning av Aeneidens fjärde sång på alexandriner men övergick efter sekelskiftet till originalets versmått, hexameter, med J.H. Voss i Tyskland och Gustaf Regnér i Sverige som viktiga inspiratörer. I företalet till den fullständiga översättningen av Vergilius epos, Aeneis (1804), redogör han utförligt för de principer som väglett honom i utformningen av en svensk hexameter grundad på ordens naturliga betoning, accenten, och hänvisar framför allt till Regnér som sin vägledare. Den enformiga alexandrinen, som tidigare varit allenarådande i svensk epik, anser han nu ”i sanning föga lämpelig för en öfversättning, i hvilken man fordrar eller åtminstone önskar, att igenkänna Originalets skiftrika harmoni”. Han fortsatte närmast med ytterligare Vergiliustolkningar (Bucolica och Georgica, 1807) och övergick därefter till Horatius (Satyrer och Skaldebref, 1814, Oder och Epoder, 1817) och slutligen Ovidius (Metamorphoser, postumt utgivna 1820).
Adlerbeths översättargärning illustrerar övergången från 1700-talets imitationspraxis med en fri för att inte säga självsvåldig behandling av förlagorna till en samvetsgrann trohet gentemot originalverkens form och innehåll. De mogna tolkningarna av romersk diktning utgör tveklöst hans främsta insats som översättare – och som poet. Hans översättning av Aeneiden blev en svensk klassiker och utgavs så sent som 1970 i en pocketupplaga. I Jan Olov Ulléns stora kommenterade antologi De bästa svenska dikterna från Stiernhielm till Aspenström (2007) är Adlerbeth som ende svenske skald representerad med sina översättningar, två sånger av Horatius.