Göran O. Eriksson, 1929–1993
Göran O(lof) Eriksson var son till en bruksdisponent i Falun. Skolgång i Uppsala. Studerade litteraturhistoria, romanska språk och sociologi i Uppsala, påbörjade licentiatstudier i litteraturhistoria för Victor Svanberg. År 1952 började Eriksson arbeta som kritiker i fr.a. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och var under åren 1952–1956 växelvis bosatt i Uppsala och Paris. 1956–1961 bosatt i Göteborg och förste litteraturanmälare i GHT, där han skrev om svensk och fransk litteratur men också teater- och filmkritik. Efter en tid som medarbetare på Sveriges Radio (Tidspegeln) utsågs han 1962 till chef för Stockholms-Tidningens kultursida, som under hans ledning utvecklades till ett inflytelserikt forum för kritik och debatt med en rad yngre medarbetare som Björn Håkanson, Leif Nylén och Leif Zern men även med Jan Myrdal som krönikör. På ST:s kultursida formulerades 1960-talets frigörelse ur den svenska versionen av kalla kriget och den s k avideologiseringens epok. Samtida utländsk litteratur, film, teater och konst presenterades på ett vitalt och självklart sätt vid sidan om det svenska; kultur och politik blandades. Göran O. Erikssons skrivsätt – en snabb och paradoxal stil med franska förebilder, som han odlade inte minst i den återkommande ”Dagboken” – kom att bli stilbildande. Efter ST:s nedläggning var han kritiker i Dagens Nyheter 1966–1968 men övergick efter sin debut som teaterregissör 1967 alltmer till praktisk verksamhet inom teatern och till dramatiköversättning. 1970–1973 var han Dramatiska Institutets förste rektor, 1975–1977 konstnärlig ledare för Länsteatern i Dalarna och från 1979 fast anställd regissör vid Stockholms stadsteater, där han ledde det s k elisabetanska projektet 1979–1985 med bl a en rad Shakespeareuppsättningar som byggde på hans egna nyöversättningar. Han återupptog då och då skrivandet i sin suveränt fritt associerande ”Krönika” i Allt om Böcker 1981–1992.
Göran O. Eriksson var både kvalitativt och kvantitativt en av det svenska 1900-talets främsta översättare för scenen. Versionerna av Samuel Becketts dramatik med början med I väntan på Godot för Upsala stadsteater 1954 (tillsammans med Lill-Inger Eriksson) inledde ett livsverk av översättningar nära scenens liv men utan varje kompromiss med det lättspelade. Göran O. Eriksson hävdade att översättarens uppgift inte är att leverera text som ”ligger bra i munnen” utan att skriva så att skådespelaren tvingas forma om sin mun, på samma sätt som översättaren tvingas forma om sitt språk under originalets tryck (”Ledighet eller förnyelse”, i Tala om teater). Översättningar görs för scenen, för stunden, precis som skådespelarkonsten, men skall inte anpassa sig till stunden utan bottna i den stora dramatikens – Shakespeares, Molières, Becketts – djupa förbindelse med det talade språket, språket som har kropp, gest, rörelse i sig (programartikeln ”Från kropp till kropp”, i Tala om teater).
Erikssons egna översättningar är distinkta och rytmiska, skyr all överdriven retorik och sentimentalitet och väjer inte för stilbrott. Typisk är hans återanvändning av en Hagbergrad i en egen översättning. Han kritiserar (i ”Från kropp till kropp”) Hagbergs rader i Romeo och Julia:
Du vet att nattens mask mitt anlet skyler
Af rodnad eljest blef min kind väl målad
för att vara vackra men sakna Shakespeares drivande syntax:
Thou knowest the mask of night is on my face
Else would a maiden blush bepaint my cheek
(Romeo and Juliet, II:2).
I sin egen version, kallad Romeo och Juliet, tar Eriksson med Hagbergs första rad men gör sedan en tvär vändning:
Du vet att nattens mask mitt anlet skyler,
Annars skulle nog mina kinder rodna.
Ännu efter tjugo och trettio år tillhör Erikssons översättningar de mest spelade versionerna av den klassiska och moderna dramatiken på svenska scener. Förutom de ca 25 publicerade pjäsöversättningarna efterlämnade han drygt 60 i manuskript, av vilka de flesta finns bevarade på Sveriges Teatermuseum.
Göran O. Eriksson tilldelades Elsa Thulins översättarpris år 1989. Till minne av Göran O. Eriksson utdelas årligen ett stipendium till översättare som gjort viktiga insatser för att sprida svensk dramatik utomlands.