Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Frans Hodell, 1840–1890

Foto: Svenskt porträttarkiv
Foto: Svenskt porträttarkiv

Frans Oskar Leonard Hodell föddes i Stockholm den 13 augusti 1840 som äldste son till bagarmästare Carl Johan Oskar Hodell och dennes hustru Sofia Charlotta, född Dahlbom. Efternamnet var vallonskt, uppväxten småborgerlig. Något i familjelivet torde dock ha främjat barnens konstnärliga och humoristiska talanger, för de båda döttrarna Ida och Anna blev båda skådespelerskor och Frans Hodells ende bror Julius skulle senare efterträda honom som redaktör för skämttidningen Söndags-Nisse. En yngre kusin var den med tiden berömde skribenten och teatermannen Emil Norlander, som skulle följa bröderna Hodell in på kuplettmakandets och skämttidningarnas område. Brodern Julius skulle dessutom bli anfader till flera välkända kulturpersonligheter, bland annat poeten Åke Hodell.

Efter några år i allmänt läroverk slutade Frans Hodell skolan och slog sig på apotekaryrket. Det var emellertid teatern som lockade, och redan som tjugoåring hade han plats vid Anders Selinders teatersällskap. Hodell etablerade sig snabbt i huvudstadens teatervärld, till del som farsskådespelare men främst tack vare sina goda kunskaper i franska och tyska och för att han var väl bevandrad i den samtida internationella dramatiken. Från hösten 1865 verkade han vid Södra Teatern som skådespelare och litteratör; han stannade där i fem år. År 1870 drog han sig tillbaka från teatern för att bli redaktör för Söndags-Nisse; från 1881 var han tidskriftens ägare. Han avled på Värmdö utanför Stockholm den 25 maj 1890.

Frans Hodell gifte sig 1864 med Mathilda Bäckström, skådespelerska som verkat vid Selinderska teatern. Hustrun var under några år en ansedd komedi- och operettartist vid Södra Teatern men avled redan 1872. Hodell ingick ett andra äktenskap året därpå med operettskådespelerskan Thérése Johanna Charlotta Wilhelmina Paul, som lämnade scenen i och med äktenskapet.

Farsen och lustspelet var Hodells huvudnummer som skådespelare, dramatiker och översättare. Hur många verk han översatte är något oklart: han stod som upphovsman till ett hundratal, av vilka flera var helt hans egna och andra befann sig i ett diffust spektrum av omskrivningar och omarbetningar. De flesta utländska verk som kom i händerna på Hodell genomgick en genomgripande bearbetning och försvenskning – så pass att man inte alltid fann det mödan värt att ange originalets författarnamn; lika ofta markerades det utländska ursprunget med en vag formulering i stil med ”efter en tysk idé”, ”fri bearbetning” eller liknande. Parafrasen och lokaliseringen var de stående metoderna då Frans Hodell omarbetade utländskt material. Textens funktionalitet och slagkraft i förhållande till den svenska publiken ägde högsta prioritet, inte dess förhållande till ursprungstexten.

Detta understryks av att Hodell regelbundet översatte komedier via förmedlande språk, som det lilla stycket En cigarr (1860), vilket hade sitt ursprung hos den franske dramatikern J.F.A. Bayard men som var tillkommen ”fritt efter en fransk idé” utifrån en dansk bearbetning av okänd hand. Givet dåtidens praxis på svenska scener kan man rimligen misstänka att redan dessa förmedlande utländska bearbetningar hade avlägsnat sig ganska långt från originalen. Det som Hodell förde över var ofta inte mer än en viss komisk grundintrig och några utvalda gestalter som kunde ge tacksamt stoff för skådespelarnas fortsatta bearbetning, vilken även den förmodligen kunde vara tämligen fri i dessa årtionden innan en modern, mer regissörstyrd dramatik slog igenom. De utländska originalen framstår i detta sammanhang som någonting helt formbart och oavslutat, kanske mest som en samling uppslag för de svenska komiska teatrarna.

Hodells mest långlivade skapelse och största succé var ett typiskt exempel på detta parafraserande av utländskt material för den svenska hemmapubliken. Folklustspelet Andersson, Pettersson och Lundström (1865) var en mycket fri återskapelse på svensk mark av Johan Nestroys förlaga Der böse Geist Lumpacivagabundus från 1833. Det är inte mycket på språknivå som Hodell har översatt här, även om det inte heller är fråga om en helt obunden skapelse utan förlaga: här och var går det att spåra element av originalet också på detaljnivå. Men Hodell tycks ha gripit varje möjlighet att göra en lustig utvikning, att klippa bort scener eller personer som inte passade hans syften och att göra miljöerna lätt igenkännbara för hans egen publik. Nestroys österrikiskt lantliga och wienska omgivningar är hos Hodell svenska och stockholmska, därtill har originalets skojfriska andevärld bantats ner, skjutits i bakgrunden och till delar nästan upplösts (så till exempel den ursprungliga titelns onda ande Lumpacivagabundus) så att tyngdpunkten istället hamnat på berättelsen om de tre hantverkargesällerna som vinner på lotteri och hamnar på en tokrolig prövovandring i staden. På vägen från andevärldens Wien till det mer jord- och lumpnära Stockholm har Nestroys huvudpersoner Knepp, Leim och Zwir dessutom förvandlats till Andersson, Pettersson och Lundström, tre namn som med åren skulle bli en sinnebild för det svenska folklustspelets dumglada bondlurkar och återkomma i såväl svenska filmkomedier som julsånger. Hur pass långtgående försvenskningen är visas av att Hodell har lagt till flera egna visor som behandlar rent svenska förhållanden och saknar motsvarighet i originalet.

Pjäsen ska ha spelats omkring tusen gånger bara i Stockholm.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Frans Hodell

Översättningar i bokform

Otryckta pjäsöversättningar