Filippa Rolf, 1924–1978

Foto: Jan Friedlund, 1957. Bonniers arkiv.

Filippa Rolf föddes den 15 november 1924 i Stockholm. På 1950-talet var hon bosatt i Lund sedan hon tagit en fil. kand i Uppsala 1948 och gått på biblioteksskola i Stockholm 1952-53. Hösten 1961 flyttade hon till USA, där hon avlade en Master of Arts-examen vid Harvard 1964. Hon dog i Cambridge, Massachusetts, den 29 september 1978.

Filippa Rolf debuterade i Lilla Lyrikserien på Albert Bonniers förlag 1957 och publicerade i rask takt ytterligare tre diktsamlingar. Sedan hon flyttat till USA 1961 började hon publicera sig på engelska. Samlingen Dikter från 1963 avslutas med en engelsk dikt. År 1958 stod Rolf i kontakt med Vladimir Nabokov och kunde informera honom om hur illa översatta till svenska hans romaner Lolita och Pnin var, vilket så småningom ledde till att de svenska översättningarna drogs in. I januari 1961 var hon paret Nabokovs gäst i Nice. Nabokovs rekommenderade med framgång den språkbegåvade svenska poeten att börja studera i USA. År 1965 publicerades Vladimir Nabokovs roman Gåvan i svensk översättning av Rolf; den gjordes i likhet med de flesta av Nabokovs tidiga ryska verk från den av författaren auktoriserade engelska översättningen. Året efter kunde man i Bonniers Litterära Magasin läsa första sången i Nabokovs roman Pale Fire i Rolfs tolkning. Utdraget ur romanen om hur poeten John Francis Shades episka dikt ”Blek eld” förses med egensinniga kommentarer av en viss beundrande litteraturforskare är i tidskriften dessutom försett med Rolfs kommentarer. I Nabokovs hjärtesak som översättare, hans rysk-engelska fyrabandsutgåva av Aleksandr Pusjkins versroman Jevgenij Onegin från 1964, finns också spår av Filippa Rolfs hjälpande hand (volym 4, s. 263).

Gåvan, Nabokovs stort anlagda roman från 1937 om den ryska författarkolonin i Berlin på 1920-talet, innehåller åtskilliga dikter av författarens alter ego, den unge, debuterande poeten Fjodor Tjerdyntsev, bland annat den lilla dikten om svalan:

En kväll mellan solnedgång och flod
På den gamla bron stod vi, du och jag.
Skall du någonsin glömma den, jag sporde,
– Den där tornsvalan just for förbi?
Och du svarte, så allvarligt: Aldrig!

Och vad snyftningar kom oss att skälva,
Vilket skri livet gav i sin flykt!
Tills vi dö, till i morgon, för alltid,
Du och jag på den gamla bron en kväll.

I Rolfs översättning finns en liten, tillagd metapoetisk finess i raden ”Den där tornsvalan just for förbi”. Den svenska bestämda artikeln ser tvetydigt nog ut att även peka på själva dikten ”Svalan” och inte bara på svalan, i linje med det mera prosaiska utpekandet av favoritdikten längre fram i romanen: ”Den som var om svalan som skrek till” – ”Svalan”, som var den av de egna dikterna som den åldrade författaren satte högst. Se där en lyrisk prosaöversättare i verksamhet.