Eva Marstrander, 1913–2002
Eva Marstrander, född Hallman, växte upp i Stockholm. Föräldrarna skildes tidigt. Modern som var lärarinna ville att Eva och hennes bror skulle lära sig språk och de tillbringade som barn somrar i Tyskland och Frankrike samt besökte England och Italien. Resorna finansierades genom koloniverksamhet och sparsam hushållning. Som tonåring lärde sig Eva danska vid sommarvistelser på Askov Höjskole där hon bland annat deltog i dansk rättskrivning. Efter studentexamen som privatist 1938 på Stockholms Enskilda Gymnasium studerade hon franska vid Sorbonne och var en på grund av kriget kort tid förlovad med en fransk flygare. Fortsatta studier i romanska språk vid Stockholms högskola.
1940 kom Eva Hallman som sekreterare till Sigtunastiftelsen och Nordiska Ekumeniska Institutet under Manfred Björkquist. Arbetsuppgifterna var varierande och omfattade korrespondens på svenska, tyska och engelska, översättningar till svenska från tyska, engelska och franska samt deltagande i organisation och förberedelser inför konferenser. Tiden vid Sigtunastiftelsen (1940–1942) visade sig bli betydelsefull på flera sätt. 1941 träffade hon Artur Lundkvist, som vistades på stiftelsen som stipendiat och som var den förste att uppmuntra henne att bli översättare, samt norrmannen och blivande maken Rolf Marstrander. Sommaren 1942 blev hon kallad att arbeta på telefoncensuren, där hon avlyssnade bland annat den tyska ambassaden. Tjänsten upphörde med anledning av giftermål och flyttning till Sandviken 1943. Dottern Åse föddes 1944. När äktenskapet efter några år gick mot sin upplösning väcktes tanken att börja översätta. Artur Lundkvist hade redan tidigare trott att Eva Marstrander skulle passa som översättare och föreslog de första översättningarna: Marguerite Adoux’ Marie-Claire och André Bretons Nadja, vilka båda kom ut 1949. Eva hade då tillsammans med sin dotter flyttat tillbaka till Stockholm och en mångårig vänskap med Artur Lundkvist och Maria Wine inleddes. Under åren som följde översatte Eva Marstrander ett trettiotal böcker, huvudsakligen skönlitteratur men även facklitteratur, från tyska, engelska, franska (favoritspråket), norska och danska samt ett hundratal noveller åt förlag som Natur och Kultur, Forum, Wahlström & Widstrand, Gebers, Folket i Bilds förlag och åt tidskrifter som Prisma och Folket i Bild.
Som översättare har Eva Marstrander fått uppskattning för ”fin inlevelseförmåga i bl.a. moderna, psykologiskt speciella och komplicerade romaner”(Svensk litteratur under 100 år, 1974). Anaïs Nins Hjärtat har fyra kammare och Albatrossens barn låg henne varmt om hjärtat. Det brev hon fick från Anaïs Nin, som skrev att svenska vänner uttryckt stor uppskattning av hennes översättningar, var kanske det beröm som gladde henne mest. Bland komplicerade översättningar hon utförde fanns Albert Einstein: geniet och människan av Antonina Valentin, som fordrade att översättaren satte sig in i relativitetsteorin, och Ungt folk av Hans E. Kinck som var skriven på norskt landsmål (dialekt). Övriga böcker som hon själv gärna nämnde var ett flertal av Colette, Ernst Lothar, Mulk Raj Anand, Agnes Henningsen och Petter Moens dagbok från det tyska fängelset på Möllergaten 19 i Oslo.
I slutet av 1950-talet medförde ett trassligt äktenskap dålig arbetsro och Eva Marstrander övergick under ett antal år till att arbeta som redaktör på Europa-Press, där hon arbetade med skandinavisk veckopress. Omkring 1970 återupptog hon översättandet (nu som Eva Marstrander-Modin). Till de senare översättningarna hör Röd höst av Olav Nordrå (dokumentärroman om sameupproret i Kautokeino), Att mista en människa av Bjørg Vik, Det ofullgångna: bidrag till politisk aktionsteori av Thomas Mathiesen samt en del så kallad kiosklitteratur för att få ekonomin att gå ihop. Bland de förlag hon nu arbetade med var Rabén & Sjögren och René Coeckelberghs förlag.
Eva Marstrander var medlem av Översättarförbundet, som 1970 uppgick i Sveriges Författarförbund, och hade från 1978 och till sin död författarpension.