Erik Blomberg, 1894–1965

Foto: Jan de Meyere

Erik Blomberg föddes den 17 augusti 1894 och växte upp i ett borgerligt hem i Stockholm. Hans far var sjökapten och affärsman och politiskt närmast att beskriva som konservativ. År 1912 tog Blomberg studenten och for sedan till Uppsala för att där studera litteraturhistoria och – i hemlighet – utbilda sig till skald. Eftersom han som realstudent hade problem med latinet överflyttade han i stället sina akademiska ambitioner till ämnet konsthistoria. År 1919 lade han fram en licentiatavhandling om Rembrandts linje- och färgkomposition och verkade därefter som konstkritiker i borgerliga Stockholmstidningar. Vid 1920-talets slut övergick han till tidningen Social-Demokraten och profilerade sig allt mer som litteraturkritiker. Övergången från borgerlig till socialdemokratisk press var också ett uttryck för Blombergs politiska uppvaknande. Under intryck av det hårdnande världsläget skärptes hans intresse för samhällsfrågor i vid mening. Speciellt analyserade han den ekonomiska krisens orsaker och verkningar och ägnade som samhällskritisk essäist stor möda åt att söka ”krigets virus” och möjligheterna till fred i en värld av våld och förtryck. Han bevarade dock livet igenom sitt intresse både för samtida och äldre konst och skrev böcker om olika konstnärer och konstriktningar, framför allt tre stora och grundläggande verk om Ernst Josephson, Sveriges i hans tycke störste konstnär.

Först som sist var Blomberg ändå poet, alltifrån Ensamhetens sånger (1918) till den sista diktsamlingen Öppna er, ögon (1962). Hans lyriska produktion kännetecknades av kvalitet snarare än kvantitet. Blomberg var en sparsmakad lyriker som likt en noggrann och samvetsgrann hantverkare filade och putsade på sina dikter ända tills de glänste som oklanderliga juveler. Ibland gick det därför många år mellan de olika diktsamlingarna. Men det innebar inte att han då var ”tyst” som poet. Hans lyriska gärning bestod nämligen inte enbart i att skriva egna dikter. Han översatte också utländsk lyrik. Och det gjorde han just i egenskap av lyriker och som ett alternativt sätt att dikta.

I inledningen till antologin Jorderingen (1954), som är ett urval tolkningar av tysk, engelsk, amerikansk, fransk och kinesisk lyrik, försöker Blomberg själv besvara frågan ”Varför översätter du så mycket främmande lyrik – i stället för att skriva egna dikter?” Svaret var, kort och gott: bristande tid. Det egna skapandet krävde så stor anspänning och koncentration att det inte var förenligt med andra verksamheter och med ett normalt vardagsliv. Att tolka andras dikter var däremot något helt annat:

Det var något man kunde göra nästan närsomhelst, under en dagsverkspaus, en kvällssiesta. Och det svarade mot vissa böjelser i min natur som överjaget eljest höll i schack: att dagdrömma, fantisera, leka sig bort i tid och rum. En romantisk tendens: att fly, att flyga — djupt in i sig själv eller långt ut i rymden. En sensualism — utan gräns, utan föremål: annat än själva jorden med alla dess dofter och dagrar, dess hemliga musik som dikten var ett eko av.

År 1990, tjugofem år efter Blombergs död, utkom på Wikens förlag ett urval av hans lyriska tolkningar. I förordet skriver Johannes Edfelt att ”konsten att till svenskt språk överföra utländsk lyrik” sedan flera århundraden tillbaka ”naturligt nog till övervägande delen legat i svenska poeters händer”. Och han menar att Blomberg ”intar en alldeles central ställning i den svenska lyriktolkningens historia”. Dels genom sina höga kvalitetskrav och konstnärliga fingertoppskänsla, dels genom sitt vida perspektiv och sin världsvida utblick, både vad gäller tidsepoker och kulturkretsar. ”Att tolka främmande lyrik, det är att göra fränder av främlingar”, skrev Blomberg själv i antologin Jorderingen. Men bland ”främlingarna” valde han naturligtvis sådana som han i någon mening redan kände sig befryndad med, en slags naturlig och självklar valfrändskap.

Redan under skoltiden hade Blomberg börjat översätta dikter av Hölderlin, som blev en följeslagare för livet. Karl Vennberg skulle komma att kalla Lyriskt urval (1960) ”en av de viktigaste böcker som har kommit ut på svenska under 1900-talet”. Sedan följde andra namn ur den tyska klassicismen och romantiken, engelsk lyrik representerad av Shakespeare, Burns, Keats, Blake med flera, men också mer samtida andar som Yeats, James Joyce och T.S. Eliot. Även amerikanska poeter som Walt Whitman, Emily Dickinson, Carl Sandburg, Edgar Lee Masters och Langston Hughes passade Blombergs temperament. För att nu inte tala om den franska lyriken med Baudelaire som självklart centrum. År 1964, ett år före Blombergs död, utkom boken 100 franska dikter från 9 århundraden, en volym som omspänner allt från 1100- och 1200-talsdiktare till 1900-talsnamn som Paul Valéry, Saint-John Perse, André Breton, Paul Éluard, Jacques Prévert och René Char.

Blombergs intresse gällde också andra kulturkretsar än den västerländska. År 1921 utgav han, tjugosju år gammal, ett urval tolkningar av den persiske 1300-talspoeten Hafis kärleksdikter. Och 1944 utkom samlingen Jadeberget, 1950 följd av Hägerboet, som båda innehåller kinesisk lyrik. I inledningen till Jadeberget berättar Blomberg:

I min gröna ungdom drömde jag om att överflytta hela världens lyrik till svenska. För att utföra mina vittsvävande planer skulle jag givetvis i sinom tid lära mig grekiska, spanska, ryska, persiska, kinesiska o.s.v.

Det var naturligtvis ett orealistiskt projekt men säger ändå något om Blombergs ambitionsnivå. I fråga om tysk, fransk och engelsk eller amerikansk poesi stod Blomberg på fast mark så till vida att han själv behärskade de språk han översatte från. När han närmade sig den persiska och kinesiska lyriken fick han däremot tillämpa en annan metod. För Hafis-tolkningarna använde han som utgångspunkt en tysk utgåva av diktaren och språkvetaren Hans Bethge, för den kinesiska lyriken den amerikanske poeten Witter Bynners översättningar som, enligt honom, vid denna tid ansågs vara ”den hittills trognaste tolkning som företagits” och som i sin tur utförts i nära samarbete med kinesisk expertis.

Även om han nu inte behärskade språket framgår av introduktionen till Jadeberget att Blomberg grundligt bekantat sig med den kinesiska kulturen och dess historiska, litterära och filosofiska aspekter. Han såg i ”frihetskriget mot Japan”, som samtidigt pågick, ett uttryck för det kinesiska folkets motståndsvilja och ”en verklig nationell pånyttfödelse”. Han tvivlade inte alls på att Öst och Väst någonsin skulle kunna mötas, men det gällde då för ”västerlänningen” att närma sig den kinesiska kulturen, i detta fall lyriken, med ”fördjupad respekt och förståelse”. Och han skapade själv sina tolkningar, skulle man kunna säga, likt en kinesisk tuschmålare som med sin pensel, varsamt och exakt, fångar själva stämningen och atmosfären i en dikt:

Medan min lilla båt rör sig förtöjd i dimman,
och dagsljuset slocknar komma de gamla minnena…
Hur gränslös världen var, hur nära träden till himlen,
och hur nära i vattnet den klara månen.

– Meng Hao-jan, ”En natt på floden Chien-Tê”, ur Jadeberget (1944)

Som översättare strävade Blomberg alltid efter att vara originalet trogen, men inte bara i närsynt och strikt formell mening. Så här uttryckte han denna sin ambition i inledningen till Jorderingen:

För min del fordrar jag den största tänkbara överensstämmelse mellan den lyriska tolkningen och originalet. Detta såväl till form som innehåll, ity att de tu äro ett. Utan att träffa en dikts speciella stämning, ordval, rytm, tonfärg, musik (eller atonalitet) är det omöjligt att återge diktarens tanke eller budskap. Omvänt är det väl lika otänkbart att ge en dikt dess rätta dräkt, utan att ha förstått den innersta meningen, själva känslovibratot i den.

Själv började han med att lyssna på dikten, med att skapa sig en bild av dess tonfall och tonfärg. Sedan följde den språkliga tillägnelsen, förståelsen av ord och uttryck och den aktuella poetens personliga uttryckssätt, innan själva återgivandet eller återskapandet kunde ta sin början, en process han liknade vid en utövande musikers sätt att utifrån svarta nottecken på papper skapa klingande och levande musik. I fråga om den kinesiska lyriken fick han i detta avseende lov att uppfinna ett något annorlunda arbetssätt. Här var det i stället hans kunskaper om kinesiskt måleri som hjälpte och vägledde honom.

Blombergs signum som tolkare av utländsk lyrik var hans djupa respekt för de diktare han tog sig an och hans konstnärliga lyhördhet och tonsäkerhet. Hans tolkningar har heller inte åldrats med åren. Språket är fortfarande friskt och källklart, som i första strofen av den gamla tyska folkvisan, vilken i Blombergs tappning lyder:

Det är en ros utsprungen
ifrån en planta späd,
så som de gamle sjungit
om Jesse rot och träd,
åt oss en blomst den bar
mitt i den kalla vinter,
just då det midnatt var.
– ”Rosen från Jesse rot”, ur Jorderingen (1954)

Blomberg erhöll 1960 Svenska Akademiens översättarpris och tre år senare Elsa Thulins översättarpris.

Erik Blomberg avled den 8 april 1965.