Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Elmer Diktonius, 1896–1961

Elmer Diktonius
Foto: Schildts bildarkiv

Elmer Diktonius var född i Helsingfors, fadern faktor. Namnet var mot förmodan ingen pseudonym; det hade funnits i Finlands kyrkböcker i flera hundra år.

Diktonius var en centralgestalt och ideolog inom den finlandssvenska modernismen, lyriker, aforistiker, prosaist, kritiker och översättare. Han debuterade 1921 med aforism- och diktsamlingen Min dikt. Diktonius var tvåspråkig (svenska och finska) med svenskan som litterärt huvudspråk. I hans finskspråkiga författarskap ingår en mängd kritik och kåserier, översättningar från svenska och självöversättningar till finska. Fram till debutåret använde Diktonius i huvudsak finska och han kunde ha fortsatt så. ”Om det i finska språket skulle finnas så grova och för min natur passande strup- och magljud som i svenskan (/’som mörkgrön brons stå skogarna på bergen!’/[Fröding]) så vete fan ensam på vilket språk jag skulle skriva”, anförtror han 1928 en finsk kollega. Språk är för Diktonius en fysisk hantering där det auditiva rankas högt. Detta syns också i hans beslutsfattande som översättare. Där besluten inte gäller register gäller de ljud, inte välljud. Diktonius var också musiker och kompositör; hans musikkritik finns samlad i Opus 12 (1933).

Titeln på Diktonius första tolkningsvolym, antologin Ungt hav (1923), är fyndig nog för att väcka misstankar. Den meddelar att den moderna dikten är en och odelbar som havet, en elementär och därmed oemotståndlig kraft. Outsagt blir att en del av de dikter som ingår (framför allt Edgar Lee Masters, Alfred Mombert) har blivit trimmade till bättre samklang med Diktonius modernismsyn. Översättaren förhjälpte dem till en nyare, mer stackatoartad diktion än originalen bjöd på. Det tidiga 1920-talets finlandssvenska modernismkampanj behövde sina mannar.

Det som var särpräglat i Diktonius översättarinsatser gjordes mellan svenska och finska, åt båda hållen. Jan Fridegårds Lars Hård läses på finska i hans version (1943). Han hade i en recension av originalet konstaterat att romanen hörde mera till den finska litteraturen än till den svenska, och drog nu konsekvenserna. Hans halvtannat årtionde långa kamp med att försvenska Volter Kilpis monumentala bygdeepos Alastalon salissa (översatt 1997 som I salen på Alastalo av Thomas Warburton) hör till den svenska översättningslitteraturens mest utdragna ickeevenemang. En spåna kan läsas i novellantologin Finland berättar (1943). Janne Kubik (1932), ”ett träsnitt i ord”, hör till svenska språkets centrala expressionistiska prosaexperiment. År 1946 utkom författarens självöversättning, Janne Kuutio. Där meddelar han på omslagets baksida att ”det låg i sakens natur att just den boken blev det första av mina verk som jag på förlagets begäran började ekipera i dess rätta dräkt, finskan.” Formuleringen har sina bottnar.

Diktonius översättningar kan lätt underkastas ett jämförande studium: många av dem han översatt (såsom Kilpi, Kivi, Leino, Masters, Sandburg) har också andra prövat på. Hans version av Aleksis Kivis Seitsemän veljestä (Sju bröder, 1948) var den tredje. Tolkningen ”är genial, fastän inte kongenial”, skriver Warburton, som 1987 översatte samma roman. Hans ambition var en annan än Diktonius, nämligen att spela upp den samtidssvenska som via Stagnelius och Almqvist men också Shakespeare och Cervantes hade lärt Kivi vad konstprosa kunde vara. Kivis klassiker var lästa på svenska. Diktonius sätt att på svenska mura denna den finska konstprosans husgrund bars av tanken att ursprungstexten skulle lysa igenom, även ifråga om idiom och konstruktioner.




Tilldelade översättarpriser

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Elmer Diktonius

Skrifter av Elmer Diktonius

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar