Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Edvard Lidforss, 1833–1910

Foto: KB
Foto: KB

Volter Edvard Lidforss, son till skolprästen Abraham Volter Lidforss och dennes hustru Johanna Jakobina Maria Grönvall, föddes den 11 februari 1833 i Mora. Hemmets ekonomiska möjligheter var blygsamma men gav ändå sonen möjlighet att gå i skola i Falun och på gymnasiet i Västerås. År 1851 blev Edvard Lidforss student vid Uppsala universitet och avlade efter ett par år kameralexamen för en karriär i den statliga förvaltningen. Språkintresset förde emellertid över Lidforss till den filosofiska fakulteten, där han fick kontakt med Carl Wilhelm Böttiger och Bernhard Elis Malmström. Estetik och moderna språk blev så hans huvudämnen. Åren 1855–1859 var han lärare i moderna språk vid Norrköpings lyceum och i svenska språket vid stadens tekniska elementarskola. Under Norrköpingstiden utgav Lidforss några läroböcker i bland annat tysk grammatik och fransk språklära och gifte sig med grosshandlardottern Anne Marie Swartling. Hustrun delade Lidforss språkintresse: 1861 utkom hennes översättning av Schillers drama Wilhelm Tell – före Lidforss egen debut som översättare.

Återkommen till Uppsala vikarierade Lidforss som adjunkt vid läroverket, tog en fil.kand. och verkade som lektor i moderna språk vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm. År 1866 promoverades han till fil.dr. i Uppsala efter att ha skrivit akademiska avhandlingar i tyska, engelska och franska. Studieresor till Tyskland 1861 och 1864 gav honom avsevärda praktiska språkkunskaper. Han kompetensförklarades till en universitetsadjunktur i engelska och tyska och tillträdde en tjänst vid Lunds universitet. Lidforss pedagogiska engagemang och skicklighet var säkert orsaken till att han under 25 år varje vår reste runt i Sverige och som censor övervakade abiturienternas kunskapsnivå inför studentexamen.

Lidforss huvudintresse var emellertid romansk lingvistik. Omkring 1870 vistades han länge i Sydeuropa, och i synnerhet naturen och kulturen i Spanien gjorde intryck på honom. Här befästes ett engagemang för medeltida spansk litteratur. Han byggde upp goda kontakter med spanska filologer, blev korresponderande ledamot av flera spanska akademier och belönades med tre spanska ordnar. I samband med det högtidliga firandet av tvåhundraårsfesten till Calderóns minne 1881 översatte han C.D. af Wirséns dikt ”Calderon” till spanska.

Emellertid dröjde det akademiska avancemanget: det rådande befordringssystemet vid de svenska universiteten innebar att en professor kunde sitta kvar så länge han önskade medan den dåligt avlönade universitetsadjunkten ibland var den som skötte professuren i praktiken. Först 1878 bereddes Lidforss bättre arbetsförhållanden när Emanuel Olde lämnade sin professur i Lund. Lidforss hade då övervägt möjligheten att bli präst och inlett studier i teologi. Hans växande familj försörjdes även genom den flickskola som han startat 1870 och en tid drev tillsammans med hustrun i bostaden i Lund. Lidforss ägnade sig också åt kommunalpolitik och var 1875–1885 ledamot av stadsfullmäktige i Lund och i stadens drätselkammare. Hans samhällsuppfattning var konservativ och fann uttryck i den protektionistiska tidningen Morgonbladet, som han drev 1887–1891. Som kulturskribent medverkade Lidforss i en rad tidningar och tidskrifter under flera årtionden. Också hans litterära värderingar var konservativa, präglade av den idealrealism han hade med sig från Uppsala. I en översikt över svensk novellistik publicerad i Ny svensk tidskrift 1885 deklarerade han sin tro på ”allmänmänskliga ideal, giltiga för alla tider”.

Under tiden som tidningsman arbetade Lidforss med en översättning av Cervantes Don Quijote. Han var väl insatt i den aktuella spanska Cervantesforskningen liksom i den forskning som bedrivits inom det tyska språkområdet. Initiativet var väl förankrat hos bokförläggaren Carl Johan Fahlcrantz, som lanserade översättningens första del inom ramarna för Fahlcrantz Universal-bibliotek – en framgångsrik serie med 25-öreshäften, innehållande klassiska verk av Heine, Goethe, Byron, Gogol och andra. Don Quijotes första del inledde serien och utkom i två häften 1888. I två separata delar utkom sedan hela översättningen 1891–1892. Den sinnrike junkern Don Quijote af la Mancha, försedd med utförliga noter, blev en omedelbar framgång.

Lidforss Don Quijote var inte den första på svenska. Redan 1802 hade Carl Gustaf Berg gjort en översättning från franska, och sedan hade Johan Magnus Stjernstolpe översatt verket direkt från spanska 1821. Till detta kom flera versioner för ungdom och en bearbetning av Stjernstolpes text, utförd av Axel Hellsten 1857. Lidforss översättning kom att etablera sig betydligt bättre än föregångarna och utgjorde standardöversättning i Sverige ända fram till millennieskiftet.

I sina omfattande noter redovisar Lidforss de förlagor, kommentarer och tidigare översättningar han använt och förhållit sig till. Han diskuterar tolkningar, eventuella fel i textförlagorna och ger rikligt med bakgrundsinformation. Stjernstolpes arbete har han haft för ögonen och ibland känt sig hämmad av. Föregångaren hade bland annat präglat uttrycket ”riddaren av den sorgliga skepnaden” – ett uttryck som Lidforss vänder sig mot, med stöd hos romanistkollegan Theodor Hagberg i Uppsala, vilken framfört tesen att figura i El caballero de la Triste Figura snarare skulle röra huvudpersonens ansikte eller uppsyn (alltså ungefär ”Riddaren med det sorgliga anletet”). Lidforss godtar denna inte helt självklara tolkning men känner sig ändå tvungen att använda den etablerade formuleringen.

Var det överhuvudtaget möjligt att översätta en så komplicerad text som Don Quijote? En kollega till Lidforss i Toledo, José Maria Sbarbi, hade diskuterat frågan i en bok 1876. Själva berättelsen utgjorde inget problem, menade han, men väl stilen. Lidforss tog påståendet som en utmaning och en tydlig anvisning. I efterskriften till översättningens andra del skriver han:

Just därför att det företrädesvis är genom stilen som originalets humor verkar så lefvande och kraftigt, blir det en oeftergiflig fordran att söka dess skiftningar, åtminstone så vidt görligt är, komma till sin rätt äfven i en öfversättning.

Översättningsarbetet upplevde Lidforss som tidskrävande, som en ”ljuf plåga”. Det tog tio gånger mer tid än han räknat med och han ska ofta ha gått i timmar som katten kring het gröt innan han funnit det rätta uttrycket eller åtminstone något han var nöjd med, anförtrodde han Karl Warburg i ett brev 1891. De största svårigheterna infann sig i återgivningen av Sancho Panzas och andra bönders tal. Sancho Panza är inte bara rolig genom vad han säger utan också genom hur han gör det. Avsiktligt avvek Lidforss här från en för tiden korrekt grammatik  och använde sig ibland av dialektala (skånska) uttryck.

Nedan följer ett smakprov ur Lidforss Don Quijote – ett stycke som rör just översättning:

Men ändock tyckes mig öfversättandet från ett språk till ett annat, såframt icke från språkens drottningar, grekiskan och latinet, är som när man ser flamländska tapeter på afvigsidan, ty, om också figurerna synas, äro de fulla af trådar som göra dem otydliga, och man ser dem ej med rätsidans jämna väfnad och friska färger. Att öfversätta från lätta språk visar hvarken godt hufvud eller språkfärdighet, lika litet som det visas af den som öfverflyttar eller den som afskrifver från ett papper på ett annat. Häraf vill jag dock ej draga den slutsatsen att icke detta öfversättaryrket kan vara prisvärdt, ty mannen kunde sysselsätta sig med sämre saker och som skaffade honom mindre vinning.

I enlighet med detta citat hade Lidforss uppfattningen att vissa översättningar saknade berättigande. Exempelvis recenserade han 1884 i Ny svensk tidskrift Albert Lichtenbergs översättning av Machiavellis Mandragola och fördömde den på alla plan. Den som hade ett ärligt intresse för vitterhet och inte ägnade sig åt sådant ”af blott sinnlig lystenhet” kunde gott läsa liknande verk på originalspråk. Det gällde Mandragola och kanske ännu mer Boccaccios Decamerone, som översatts av Christoffer Eichhorn och nyligen hade kommit ut i sin tredje upplaga, till stor irritation för den allvarlige språkmannen Lidforss.

Mindre lycka hade Lidforss med sina översättningar av spansk dramatik, vilka han försökte få uppsatta på Kungl. Dramatiska teatern. Översättningen av Manuel Tamayos El drama nuevo blev liggande i teaterns gömmor och uppfördes aldrig, trots skådespelaren Nils Personnes bemödanden. Stycket hade dessutom redan 1898 utgivits i en översättning av Göran Björkman. Inte heller Lidforss översättning från katalanska av Victor Balaguers Romeo och Julia (orig. Las esponsallas de la morta) mötte något intresse hos teatercheferna och publicerades slutligen i tidskriften Ute och hemma 1894. Själv menade Lidforss att han egentligen aldrig velat ägna så mycket tid åt översättning av dramatik – hans arbetssätt tillät det inte: ”Jag är för samvetsgrann eller pedantisk eller hur man vill kalla det och arbetar för långsamt”, skrev han till Dramatenchefen Gustaf Fredriksson.

Längre fram ägnade sig Lidforss åt en mer omfattande uppgift: en fullständig översättning av Dantes Divina Commedia. I en artikel i Ord och Bild 1899 redovisar han sina utgångspunkter: ambitionen var att fullgöra det arbete som hans lärare Böttiger en gång föresatt sig och som utmynnat i en översättning av Komedins första sju sånger. Lidforss ville nu överföra hela verket till svenska. Fahlcrantz gav ut Lidforss översättning i två band 1902–1903, den andra bestående av enbart kommentarer. I efterskriften till sin Cervantesöversättning hade Lidforss antytt att han gett vika för påtryckningar när det gällde kommentarernas omfång – det skulle inte få upprepas. År 1907 gav han dessutom ut ett Danteporträtt i den populära serien De största märkesmännen.

Särskilt var Lidforss angelägen om att redovisa varför han avstått från slutrim, vilket för många var ett kontroversiellt beslut. Förlusten av rimmen, menade Lidforss, kunde kompenseras av rytmen, som hade en mer framträdande funktion i svenskan och andra germanska språk. Genom att starkt betona rytmen kunde versen bevaras. Att vara låst av slutrim skulle däremot inverka menligt på översättningens innehåll, vilket illustrerades av föregångaren Nils Lovén, som översatt verket på rimmad vers. Nedan följer ett exempel ur Lidforss version av Infernos tredje sång:

Igenom mig man går till sorgestaden,
Igenom mig man går till evig smärta,
Igenom mig till de fördömdas släkter.
Rättvisa dref den höge, som mig skapat,
Mig har gudomlighetens allmakt grundat,
Den högsta vishet och den första kärlek.
Ej före mig fanns något skapadt, endast
Det eviga, och evigt skall jag vara.
O lämnen hvarje hopp, I, som här ingån!

Inför pensioneringen lämnade Lidforss Lund för Stockholm, där han efter en del förhandlingar med C.D. af Wirsén 1901 fick en tjänst vid Svenska Akademiens nyinrättade Nobelinstitut. Arbetet gav honom visst inflytande över det nyinstiftade Nobelpriset i litteratur, bland annat på priset till José Echegaray och Frédéric Mistral 1904. Vid Nobelinstitutet anställdes samtidigt slavisten och översättaren Alfred Jensen, gift med Lidforss dotter Karin.

För Don Quijote belönades Lidforss 1893 med Letterstedtska priset, för Danteöversättningen fick han samma pris 1904 samt Svenska Akademiens Karl Johanspris 1903.

Lidforss avled i Stockholm 1910. I dödsrunorna ställs han i paritet med Carl August Hagberg, men här och var skymtar också en kvardröjande misstro mot den som inte rimmade Den gudomliga komedin.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Edvard Lidforss

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar

Externa länkar