Edvard Fredin, 1857–1889
Edvard Fredin var författare, folkbildare, journalist och lyriköversättare. Han föddes den 8 juni 1857 som son till överkommissarien Nils August Fredin och dennes hustru Margaretha Theresia, född Lieberath. Hans sentida berömmelse som översättare vilar på en enda dikt: översättningen av strof 106 i Alfred Tennysons långa diktsvit In memoriam. Översättningen publicerades postumt i Efterlemnade dikter (1890) under titeln ”Nyårsklockan”. Genom Fredins nära vänskap med skådespelerskan Anna de Wahl kom dikten att förmedlas till hennes son Anders de Wahl som under 62 års tid varje nyårsafton läste Fredins översättning från Vargberget på Skansen, först mikrofonlöst, därefter i direktsänd radio. Under senare tid har översättningen lästs av flera av Sveriges mest framstående skådespelare. Ingen svensk lyriköversättning har vunnit så stor spridning som denna. Översättningens fortlevnadshistoria rymmer emellertid en betydande paradox, eftersom Fredin som kanske ingen annan lyriköversättare före honom hävdat lyriköversättningars tidsbundenhet och behovet av varje tids särskilda översättningspraxis.
I förordet till Skilda stämmor. Efterbildningar från moderne diktare (1884) utvecklar Fredin tanken om att även lyriköversättandet bör spegla den egna samtidens synsätt. I förordet uttrycks tanken att den svenska poesin skulle kunna förändras i mötet med de utländska ”moderne diktarnes skapelser”. Fredins eget sekel var enligt honom en övergångstid, ett utdraget undantagstillstånd. Mötet med det realistiskt utopiska i den samtida främmande lyriken skulle kunna befria den svenska tillbakablickande poesin från det förflutnas herravälde:
Den svenska versen har, det medgifver jag villigt, allt för länge formats mer eller mindre skematiskt, detta under inflytande från ”den svenska sångens jubeldagar”. Men äfven inom vår metriks inhägnade helgedomar hafva friska vindar dragit fram. […] Och jag tror den tid icke är aflägsen, då äfven det svenska tungomålet skall under språkkonstnärens hand – de finnas allaredan som i detta hänseende bryta väg – klinga i lika fylliga, lika egendomligt modernt utmäjslade rytmer, som något av de stora kulturspråken.
I Skilda stämmor röjer sig en bildstormare från Det unga Sverige, en hjärna upphettad av Brandes och Strindberg, av Taine och Rydberg. Fredins framhävande av ”det moderna” var i hög grad en generationsmarkering. ”Mitt syfte”, skriver Fredin i sin inledning, ”har […] varit att, möjligast troget, så till form som ande, söka tolka det för hvarje författare egendomliga. Men jag har äfven – och framför alt – beflitat mig om att efterbildningarne skulle, hvad beträffar den språkliga behandlingen, klinga som original”. Fredins tanke var att de olika diktartemperamenten i hans samling representerade sin egen tid. Ändå dristar sig den unge översättaren till en tydlig polemik mot generationskamraten Strindberg vars Dikter utkommit året innan:
Under intrycket af den allmänna, strängt naturvetenskapliga, analyserande riktningen i våra dagar har på många håll den åsigt gjort sig gällande att ”versformen slår tanken i onödiga fjättrar, hvilka en nyare tid skall bortlägga”. Denna åsigt är, enligt min mening, ensidig; om den äfven eger ett visst berättigande, framgången som den är ur reaktionen mot det versskriveri som särskildt i vårt land urartadt nära nog till handtverk.
Edvard Fredin var i många avseenden en typisk representant för det moderna genombrottets litteratörer: av borgerlig härkomst, livligt engagerad i tidens antiklerikala och vetenskapligt-positivistiska upplysningsverksamhet. Under åren 1882–1885 var han en flitig medarbetare i K.P. Arnoldssons Folkets bok, ett uppslagsverk som hann utkomma i 29 häften fram till bokstaven D. På Stockholms Arbetareinstitut föreläste han redan från dess start om europeisk och amerikansk författningshistoria, om Brandes, om den moderna litteraturen. Och det var han som engagerade vännerna Per och Karl Staaff och Hjalmar Branting i institutets liberalt omstörtande folkbildarverksamhet.
Under en vistelse i Göteborg våren 1885 blev Fredin erbjuden att bli redaktionssekreterare på Uddevallatidningen Bohusläningen av dess dynamiske ägare och chefredaktör Ture Malmgren. Fredin accepterade och från december 1885 och ett år framåt skrev han krönikor, dikter, noveller, teaterrecensioner och resereportage i den liberala tidningen. Det journalistiska Uddevallaslitet och de atlantiska lågtrycken bäddade inte för odödlighet. Den från tonåren bröstsjuke Fredins öde tycktes beseglat: ”F:s hälsa försämrades av västkustklimatet” (Svenskt biografiskt lexikon). År 1888, året före sin död, belönades Edvard Fredin med Svenska Akademiens stora pris för Vår Daniel, en diktcykel från 1600-talets Jämtland om den upproriske prästen Daniel Buscovius.
Fredin avled den 27 juni 1889 i Södertälje.