David Sprengel, 1880–1941
David Sprengel, eg. David Åkerblom, debuterade tidigt som kritiker under Oscar Levertins beskydd och gjorde sig snart bemärkt som spetsig och kontroversiell skribent. Hans första egna bok, De nya poeterna (1902), var en polemik redan i titeln: de nya poeter, som han slår ett slag för, är åttitalisterna som han kontrasterar mot en senare generation. En längre vistelse i Danmark resulterade i reportageboken Från det moderna Danmark (1904), där han bl.a. ger ett starkt uppskattande porträtt av Georg Brandes. Levnadsteckningen Oscar Levertin utkom 1907.
1921 mötte Sprengel Agnes von Krusenstjerna, som han gifte sig med samma år. Fram till hennes död år 1940 ägnade han sitt hetaste engagemang åt att stötta hustrun och hennes författarskap genom själskriser och presskampanjer. Han sista bok är en samling av debattinläggen i Krusenstjernafejden: Förläggarna, författarna, kritikerna. Om Agnes von Krusenstjerna och hennes senaste arbeten (1935). Sprengels över hundra sidor långa inledning är en rasande stridsskrift, en klassiker på området, med framsynta varningar för nazistiska idéströmningar; här lämnas inget skepp obränt. Ett urval av hans artiklar utgavs 1990.
Men Sprengels stora insats är ändå hans översättningar. Som översättare debuterade han 1901 med att tolka bröderna Goncourts Renée Mauperin och den norske populärskriftställaren Jakob Hilditchs Vildmarkshistorier och hvardagsöden. År 1902 utkom tre volymer översatta från danska: Kierkegaards Förförarens dagbok, Herman Bangs Sommarnöjen och samme författares Två hem. Den sistnämnda blev ödesdiger för Sprengel: i en stor artikel i Dagens Nyheter påtalades en rad elementära fel och danismer i översättningen och den 1 december 1902 publicerade Beyron Carlsson i samma tidning kåseriet ”Den skinnsjuke greven” där han med anledning av Sprengels danismer gjorde en parodi på felöversättningar från danskan – ett kåseri som idag är berömt. Sprengel begav sig utomlands och fortsatte därifrån sin översättarverksamhet.
1925 startade Sprengel serien ”Ryktbara sedeskildringar” där han utgav sex volymer i egen översättning med utförliga inledningar och noter: Louise d’Épinays Fru de Montbrillants ungdom, bröderna Goncourts Renée Mauperin, Diderots Nunnan och Jakob fatalisten, Thomas de Quinceys En engelsk opieätares bekännelser och Bandellos Renässansnoveller. Sprengels mäktigaste verk är översättningen av Rousseaus Bekännelser, utgiven i fyra band 1912, 1914, 1917 och 1922; en avslutande femte volym blev aldrig utgiven. Lika outgiven blev hans kompletta översättning av Rousseaus Julie eller Den nya Héloïse, som publicerades postumt 1999. Ur den outgivna femte volymen av Bekännelser gjordes urvalet En enslig vandrares drömmerier 2000. En översättning av Diderots Rameaus brorson låg färdig vid Sprengels död men finns inte bevarad.
Utgåvan av Bekännelser är en märklig prestation: en kraftfull och spänstig prosa, lyhörd inför originalet och aldrig mekaniskt bunden av dess syntax. Men Sprengel firar här också triumfer som kommentator; till texten fogar han noter och efterskrifter som stundtals hotar att svälla ut till större omfång än huvudtexten: det har med rätta sagts att den kommenterade översättningen blev Sprengels främsta litterära uttrycksform. Den populära utgåvan Bekännelser bok 1–6 som i många år har utgivits i Forumbiblioteket (av Natur och Kultur 1999) är dessvärre en ”moderniserad” version där Sprengels särpräglade prosa har förvanskats och noterna omarbetats.