Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Carl Wilhelm Böttiger, 1807–1878

Porträtt av O.J. Södermark.

Lars Fredric Carl Wilhelm Böttiger föddes i Västerås den 15 maj 1807 i en apotekarfamilj som råkat i obestånd. För att bekosta sina studier måste han tidigt börja arbeta som informator. Han tog studenten 1825 och skrev in sig vid Uppsala universitet. I den nya hemstaden fick han snart kontakt med Uppsalaromantiker som Geijer och Atterbom och umgicks i Malla Silfverstolpes salong. Böttiger blev fil.kand. 1832 och fil.mag. 1833. Vid mitten av 1830-talet företog han en längre utlandsresa, bland annat till Italien.

Böttigers akademiska befordringsväg vittnar om hur gränserna mellan olika discipliner då var mer flytande än idag: efter att 1835 ha utsetts till extra ordinarie amanuens vid Uppsala universitetsbibliotek och till docent i praktisk filosofi blev han extra ordinarie adjunkt i tyska och italienska litteraturen 1839, vikarierande professor i estetik 1842, extra ordinarie professor i modern litteratur 1845, professor i estetik och modern litteratur 1856 och till sist professor i nyeuropeisk lingvistik, modern litteratur och estetik 1858. Böttiger var en i sin tid framstående språkman och litteraturhistoriker: hans studier i rätoromanska dialekter väckte uppmärksamhet också utanför Sveriges gränser och han rönte stor uppskattning för sin skildring av Aurora-förbundet. Han prisades för sina minnesteckningar över bland andra svärfadern Esaias Tegnér, som han efterträdde i Svenska Akademien 1847.

Som 23-åring debuterade Böttiger med diktsamlingen Ungdomsminnen från sångens stunder (1830) och inledde därmed den karriär som skulle göra honom till poeta laueratus under Karl XIV Johan, Oscar I och Karl XV. Paul Fröberg har i sin doktorsavhandling om skalden Böttiger visat på hans breda register: han skrev kärleks- och bekännelsepoesi, roll- och naturlyrik och ballader, men också politisk vers och festkantater med mera. Men den en gång så framgångsrike hovpoeten har av eftervärlden dömts tämligen hårt som romantisk efterklangspoet och epigon. Det man, från och med Henrik Schück och Karl Warburg, värderar högre än hans poesier är Böttigers ofullbordade, postumt utgivna Självbiografiska anteckningar (1929).

I Lars Lönnroths och Sven Delblancs Den svenska litteraturen, del 3, sägs att Böttiger översatte ”Camões, Dante och Tasso”. Det verkar dock inte som om han försvenskat något av den portugisiske nationalskalden, men väl den danske romantikern och tankediktaren Schack von Staffeldts dramatiska poem om Camões död. Med den översättningen deltog han i Svenska Akademiens pristävling 1833, dock utan framgång. Därefter var det tyska skalder som fångade översättaren Böttigers intresse: Goethe, Schiller och framför allt Schwabenromantikern Johan Ludwig Uhland.

Kring 1840 närmade sig Böttiger den italienska litteraturen med bland annat en tolkning av Michelangelos ”Natt”. I takt med att hans egen lyrik tystnade kom han på allvar att ägna sig åt vetenskap och åt närmare studier av två obestridliga giganter: Dante och Tasso. Det är med kommenterade försvenskningar av de inledande sångerna i dels Inferno, dels Gerusalemme liberata som han gjorde sin stora översättargärning; de utkom i form av ett antal akademiska avhandlingar, framlagda under företrädesvis 1840-talet. Hans Inferno-sånger har påverkat Edvard Lidforss Dantetolkningar, och i dennes efterföljd Gösta Anderssons. Böttiger, som presenterar sin svenska version parallellt med originalet, bevarar de viktiga 33 stavelserna per terzin genom att skriva blankvers, väl medveten om att han på det viset missar, som han själv säger, ”den symboliska betydelse som der är inlagd i det labyrinthiskt slingrande” versmåttet. Hans ambition är att vara så ordagrann och korrekt som möjligt: ett regelrätt terzintvång hade kunnat bli en ursäkt för att kringgå en mängd svårigheter, och trohet mot originalet blir viktigare än att skapa en skön text, vilket nog hade varit (för)romantikernas ideal.

Böttigers tvåspråkiga variant av Dante vill vara en hjälp för den som inte på egen hand klarar av originalet. Han har försett sitt opus med bibliografiska hänvisningar som visar att han var väl orienterad i sin tids forskning. Noterna löser elegant och bekvämt lexikografiska och andra problem, ger oss i ett slags facitform en viss ”objektiv” läsning och påtvingar oss så ett visst sätt att se. Böttiger är ofta mycket pålitlig vad rör innehållet, ibland förbluffande lättläst trots tidsavståndet, men stundom dunkel för i alla händelser en svensk av i dag och någon gång onödigt vag där Dante är synnerligen tydlig. Så till exempel låter han, i den femte sångens berömda Paolo- och Francescaepisod, de älskandes kinder skifta färg istället för att, vilket Dante otvetydigt skriver, ”avfärgas”: de bleknar ju av fasa inför det äktenskapsbrott de vet att de ska begå. Hur som helst innebär hans Dantetolkning ett väldigt framsteg om man jämför med föregångaren Lorenzo Hammarsköld (1810).

Sin utgåva av Det befriade Jerusalem börjar Böttiger med en lärd och koncis genomgång av hur ottave rime blev den italienska epikens versmått. Han diskuterar särskilt de svårigheter rimmen utgör. I stället för originalets genomgående kvinnliga rim har han valt att växla mellan manliga och kvinnliga, såsom bättre passande för ett germanskt språk. Man kan måhända säga att han så, på goda grunder, sveciserat den italienska versen i stället för att italianisera den svenska. I sin kommentar ägnar han nästan fyra sidor åt bara den första strofen med nyttiga förklaringar som visar hur väl insatt han är i litteraturen om Tasso.

I kommentarerna till den första sången av Det befriade Jerusalem ger Böttiger också en alternativ tolkning av den alla första strofen i eposet. Böttiger vill ”till läsarens eget val och bepröfvande” anföra ett av sina ”flerfaldiga försök” att komma till rätta med de åtta raderna. Till vänster citeras här den lösning han till sist fastnat för, till höger ett av stegen mot densamma:

Jag sjunger fromma vapnen, sjunger Hjelten,           Det fromma krig, den Höfding, vill jag sjunga,    
Som grafven frälst, der  Christus lades ned.               Som Christi graf med härsmakt återtog.
Han mycket verkade på helga fälten,                           Vid dess eröfring led han mödor tunga,
Med kraft och klokhet: mycket han ock led.               Men, klok och tapper, fienden han slog.
Mot honom drog, ur sammanresta tälten,                  Förgäfves Afgrund sågs mot honom ljunga,    
En dubbel verldsdel ut, en Afgrund vred.                   Förgäfves väpnadt Asien, Libyen, drog;
Förgäfves! – Himlen är hans skydd och låter            Ty himlens skydd har till de helga fanor
Hans riddare, de vilsna, samlas åter.                          Hans kämpar återfört från vilsna banor.

Böttiger var ingalunda först om att ge oss något av Tasso på svenska. Han tycks, enligt Paul Fröberg, ”ha fattat som en livsuppgift att på mer vetenskaplig grund än de förromantiska och romantiska dilettanterna (Oxenstierna, Skjöldebrand, Atterbom) introducera den italienska renässanslitteraturen i den svenska vitterheten”. Han lyckades – och bättre än så kan man nog inte sammanfatta och karakterisera hans insats som översättare, låt vara att han gjorde det styckevis och delt. Annorlunda uttryckt: Böttiger omsatte i fragmentarisk praktik en August Wilhelm Schlegels eller en Matthew Arnolds övertygelse att översättningar bör göras på just den vetenskapliga grund som kräver en syntes av språkvetarens och litteraturhistorikerns kompetenser.




Tilldelade översättarpriser

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Carl Wilhelm Böttiger

Skrifter av Carl Wilhelm Böttiger

Översättningar i bokform

Externa länkar