Carl Elof Svenning, 1904–1984

Foto: Arbetarrörelsens arkiv

Carl Elof Svenningsson föddes den 30 juni 1904 i Göteborg som enda barn till styrman Svenning Johanson och Josefina Schinkler. Senare skulle Svenning bli hans författarnamn. Efter realexamen 1920 följde gymnasiestudier vid Göteborgs handelsinstitut. Studierna fick dock avbrytas då båda föräldrarna dog 1923. Av en förmyndare (myndighetsåldern var 21) skickades han till England för att studera ett år vid London School of Journalism. Längre fram följde studier 1927−1930 vid folkhögskolorna Brunnsvik, Hola och Birkagården. Under folkhögskoletiden lärde Svenning känna flera personer som skulle få stor betydelse för hans fortsatta utveckling, däribland den senare Brunnsvikrektorn, författaren och översättaren Alf Ahlberg, Birkagårdens föreståndare Natanael Beskow, proletärdiktaren Carl Emil Englund och Emilia Fogelklou. Den sistnämnda förde in Svenning i kväkarrörelsen, vilket stärkte hans internationalistiska och pacifistiska övertygelser. Genom Fogelklou, skriver vännen Ragnar Oldberg, kom Svenning också att ”studera både Arnold Norlind och William Blake”, vilket ska ha givit honom ”en benägenhet för metafysik”.

Svenning hade ambitioner som poet och debuterade på Bonnier med Rämnan mot rymden (1932). Han ingick i Stockholms Klarabohemeri och umgicks med flera av tidens stora författare. Med Signe Wiksell fick Svenning en dotter 1927; senare fick han ytterligare tre döttrar 1932−1942 i äktenskap med Karin Lindkvist. Familjen var då bosatt i Norrköping. Efter skilsmässa gifte sig Svenning med Ragnhild Norlin och fick en son 1947. Från denna tid var familjen bosatt på Lidingö.

Redan tidigt fanns ett folkbildande anslag i Svennings översättargärning. Hans debut skedde på syndikalistiska Federativ förlag, för vilket han 1930 översatte både Thomas Mores klassiska Utopia och reportageboken Blod och bomull av det årets Nobelpristagare Sinclair Lewis. Bakom översättningen av Utopia låg enligt förordet en idé om att göra klassiska verk tillgängliga för breda läsekretsar, en föresats att åstadkomma en folkupplaga i ”en så populär svensk språkdräkt som möjligt”:

Varken latinets tunga satsbyggnad eller den i tidiga engelska upplagor vanliga svulstigheten har kunnat bibehållas. En viss frihet i översättningen har därför varit nödvändig.

Utopia ingick som del 1 i Federativs serie Klassisk Utopi och Samhällskritik. Del 2 utgjordes av Tommaso Campanellas Solstaten (1934), även den i Svennings översättning. Däremellan hade han hunnit med ytterligare en högprestigetitel: Henry Handel Richardsons (pseud. för Ethel Florence Richardson) trilogi Richard Mahonys irrfärder (1931−1933), som uppmärksammades för sina skildringar av australiensiska miljöer och av psykisk sjukdom. I ett senare brev till Lars Gyllensten (18/12 1977, i Svennings brevsamling i Carolinabiblioteket) skriver han angående översättningen:

För mig var det ett arbetsproblem av de kusligaste mått. Jag tvingades att översätta cirka 40-50 sidor om dagen och samtidigt sörja för att en förkortning utfördes. Så hade jag order att förkorta första delen från 480 sidor till 400 sidor. Under sådana omständigheter skulle man helst vilja glömma detta verk.

Svenning verkade som litteraturkritiker, utrikespolitisk kommentator och ibland korrespondent för framförallt Aftontidningen; under 1950-talet fyllde han motsvarande funktioner för Bondeförbundets press, även om han med viss besvikelse fick finna sig i en allt mindre framträdande position. Under hela sitt liv var han en aktiv frilansskribent och en flitigt anlitad föreläsare − den intensiva föreläsningshösten 1959 besökte han exempelvis över hundra platser runtom i landet.

Svenning ägnade sig åt livslånga språkstudier, och enligt vissa uppgifter ska han ha behärskat och översatt från tiotalet språk, däribland armeniska och esperanto. Troligen översatte han dock inte direkt från alla dessa (han angav sällan källspråk) utan via större europeiska språk, i första hand engelska och franska. Då Svenning relaterar till forskning eller andra översättningar framstår han som tämligen anglofil, så också i sina diskussioner om ”hela världens litteratur”. Kanske är detta talande för de dominerande språkens dubbla funktioner i den internationella litteraturspridningen: samtidigt som Svenning kritiserade framförallt engelskans herravälde i den svenska och europeiska översättningslitteraturen var han beroende av de stora språken som förmedlande instanser.

Ett språk som han med säkerhet behärskade var ryska. Av allt att döma var Svenning den drivande kraften bakom de ryska inslagen Folket i Bilds Världsbibliotek. Serien hade ett folkbildande anslag: litteraturen skulle tjäna som brobyggare och informera svenskarna om andra kulturer. I linje med detta skrev Svenning gärna förord till de översättningar han gjorde för serien och försedde dem med noter. Här återfanns en novellsamling av Maksim Gorkij, Taras Bulba (1946) av Nikolaj Gogol samt Vi tog Berlin (1948) av Vsevolod Ivanov. Han låg också bakom en samling noveller av Tjechov.

I förordet till Taras Bulba märks att Svenning var starkt påverkad av den tillfälligt sovjetvänliga anda som märktes i Sverige omkring andra världskrigets slut och av den sovjetiska kritikens uppfattning av Gogol som en utpräglad realist. Det dras paralleller mellan romanens vilda kosacker och Röda arméns insatser under kriget, båda heroiseras, och Gogol framställs som en välbalanserad, progressiv och väl påläst historiker − idag är han väl känd för det motsatta på alla dessa områden. Översättningen är dock fint gjord. Här och var märks att krigsåren har satt avtryck i vokabulären; bland annat har vojsko blivit ”undsättningskår” och poslednie rjady otstrelivalis’  översätts med ”eftertruppens betäckningseld” − det vill säga Svenning har valt en modern militär vokabulär framför en mer tidsenlig. Men som rysköversättare var Svenning en av de skickligaste i Sverige under dessa år. Det ska också sägas att han var kritisk till den sovjetiska ledningen under och efter Stalin och skrev flera artiklar om detta.

Efter kriget engagerade sig Svenning för de litterära översättarnas organisering och höjda status. Han skrev flera texter om översättning vilka är läsvärda än idag, inte minst essän ”Har svensk översättarkonst en historia?” (1952). År 1947 tog han initiativ till bildandet av Sveriges översättarförening, som skulle ”tillvarata översättarnas ekonomiska intressen och verka för en höjning av översättarstandarden” (Dagens Nyheter 26/9 1947). Men Svennings organisation fick kritik, inte minst av den tongivande kollegan Elsa Thulin, som ogillade att föreningen var generös med intaget och öppen för andra än ”högkvalificerade yrkesutövare”. Slutligen var det Thulin som gav översättarna en fast organisation med bildandet av Svenska Översättarförbundet 1954, men förspelet kring Sveriges översättarförening hade nog sin pådrivande effekt. Svennings engagemang i Författareföreningen tog också slut efter en delvis offentlig konflikt med Artur Lundkvist (se till exempel Dagens Nyheter 27/11 1951).

Svenning var emellertid en enveten folkbildningsmänniska och en driven organisatör. Hans nästa stora projekt var Internationella bokklubben. Under efterkrigstiden hade det svenska intresset för de så kallade utvecklingsländerna ökat markant. Svenning fann här ett ökande utrymme för sitt internationalistiska engagemang och kom att verka för ett jämlikt kulturutbyte mellan Sverige och flera utomeuropeiska länder. På egen hand studerade han arabiska i uttalat syfte att identifiera de främsta samtida arabiska författarna och översätta dem till svenska. Snart kom också institutionerna ikapp: vid mitten av 1950-talet inledde Unesco ett tioårigt projekt (”Österland och Västerland”) för kulturutbyte och Svenning fick bättre gehör hos de svenska bildningsförbunden. Med dessa förutsättningar − och de möjligheter till ekonomiskt stöd som nu gavs − kunde han grunda Internationella bokklubben, som under ett femtontal livaktiga år skulle ge ut en rad översättningar av Svennings hand. Han drev förlaget med sin hustru Ragnhild, som ansvarade för formgivning, redigering och ibland även översättning.

En av de första arabiska författare Svenning hittade var Tawfiq al-Hakim. Från Kairo rekvirerade han al-Hakims dramer och översatte sedan By vid Nilen, som sattes upp av Radioteatern 1960 – en europeisk urpremiär. Översättningen, som enligt Tetz Rooke dock huvudsakligen tycks ha varit gjord från en fransk förlaga, utgavs senare i Internationella bokklubben, liksom En egyptisk åklagares dagbok (1956). Från Egypten kom också Taha Hussein, vars internationellt spridda självbiografi Svenning översatte i två band 1956−1957. I Internationella bokklubben utkom också ett urval dikter av den pakistanske nationalskalden Mohammad Iqbal och en idéhistorisk presentation av Ibn Khaldun.

Till det kom en serie antologier: Moderna österländska berättare (1958), Moderna indiska berättare (1964), Berättare från Armenien (1968) och De vita blommornas vår. En antologi moderna vietnamesiska berättare (1970). I flera av antologierna hävdas – ibland med fog – att detta ”torde vara den första i sitt slag som framkommit på ett västerländskt språk”. Alla antologierna innehöll informativa, ibland mycket utförliga förord och presentationer av författarna och länderna.

Antologikonstruktionerna var dock inte alltid oproblematiska. I synnerhet Moderna österländska berättare, som sammanför noveller av arabiska, armeniska, iranska, pakistanska och turkiska författare, framstår idag som ett oavsiktligt uttryck för den orientalism som Svenning själv var den förste att vilja bekämpa. Men detta hopklumpande av vitt skilda utomeuropeiska litteraturer var å andra sidan kanske en följd av att Svenning var tidigt ute och måste ta sig fram på delvis okänd mark. Dessutom kan han ha påverkats av utgivningens ekonomiska förutsättningar: i några fall tycks litteraturlistor, sammanställda av Unesco, ha påverkat urvalet. Slående i antologierna är annars det entusiastiska folkbildande anslaget.

Internationella bokklubben avvecklades 1972, inte utan viss bitterhet hos Svenning. Ekonomiskt hade utgivningen inte burit sig och spridningen var begränsad. Envist vägrade Svenning realisera böckerna, vilket fick rent praktiska problem då tusentals böcker låg osålda i familjens källare. Som pionjärgärning var paret Svennings insatser ändå av betydelse. Utöver utgivningen bör nämnas att de knöt litterära kontakter mellan Sverige och en rad länder som dessförinnan ofta saknat en direkt förbindelse med vår litteratur. Viktig var också den ihärdiga publicistiska verksamhet som Svenning bedrev för att höja översättarnas status och för att vidga den svenska översättningslitteraturens litterära uppfångstområden.

Svenning dog den 13 juli 1984 i Lidingö.