Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Bernhard Risberg, 1862–1947

Foto: Svenskt porträttarkiv
Foto: Svenskt porträttarkiv

Johan Bernhard Risberg föddes 23 september 1862 i Jumkils socken utanför Uppsala. Han var enda barnet till komministern Johan Jacob Risberg och hans hustru Edla Bernhardina, född Örnberg. Fadern avled när Bernhard var blott ett år gammal och lämnade hustru och spädbarn i fattigdom. Efter skola och gymnasium i Uppsala med goda betyg inskrevs Risberg på Uppsala universitet 1881. De klassiska språken och estetik blev huvudämne för hans studier; han följde Einar Löfstedts d.ä. föreläsningar i grekiska, Frans Vilhelm Häggströms i latin och Carl Rupert Nybloms i estetik. Stipendierna som bekostade studierna drygade Risberg ut med lärarvikariat och med översättning, recensioner och annat skriftställeri. Risberg disputerade för doktorsgraden på en avhandling om Aischylos drama Agamemnon (1891), belönad med Bergstedtska priset. Redan året därpå lade han fram en avhandling om tyska förebilder i Atterboms diktning, men kallades inte till docent. Efter diverse lärarvikariat var han lektor i latin och modersmålet på Linköpings högre allmänna läroverk 1894–1928. År 1938 erhöll han professors namn.

Emil Liedgren, lärare och Risbergs elev och minnestecknare, förmedlar bilden av en utomordentligt flitig, plikttrogen, trägen och omtyckt lärare och forskare, en lärd ensling som helt gick upp i litteraturen, sin forskning och diktning och som trots astma, reumatism och polyneurit arbetade med sitt författarskap in i det sista. Risbergs bibliografi är imponerande. Utöver översättningar från framför allt grekiska och latin, men också tyska, publicerade han åtskilliga diktsamlingar, ofta med klassiska motiv och i en antikiserande stil, ett drama med ämne hämtat från grekisk mytologi, ett betydande versteoretiskt verk (1905–1907, belönad av Svenska Akademien med kungliga priset; reviderad 1932–1936) samt textkritiska undersökningar av antika och svenska texter. Han gav ut läseböcker i latin och svenska för läroverket, var redaktör för Saxon & Lindströms skriftserie Svenska mästare och dessutom författade en lång rad tidningsartiklar i bland annat språkfrågor och en ansenlig mängd recensioner av översättningar. Liedgren framhåller särskilt Risbergs varaktiga intresse för 1937 års svenska psalmboks utformning. Detta, liksom hans deltagande i det pågående bibelöversättningsarbetet, är ett uttryck för Risbergs aktiva engagemang i kyrkliga ärenden. Han publicerade en översättning av Galaterbrevet (1898) och på offentligt uppdrag gjorde han tillsammans med Johannes Lindblom en provöversättning av de gammaltestamentliga apokryferna (1915), där han ansvarade för de grekiska böckerna. Översättningen godkändes efter revision, stadfästes 1921 och ingick sedermera i 1917 års bibelöversättning.

Risberg hyste ett varaktigt intresse för tysk litteratur och ägnade sig under studentåren åt översättning av tyska verk. Senare var det främst grekisk dramatik och epik och latinsk poesi han översatte. Risberg publicerade sina översättningar i monografiform och gjorde både nyöversättningar och reviderade andras arbeten åt antologier som Världslitteraturen i urval och översättning och Världslitteraturen – De stora mästerverken. Mot slutet av sitt liv publicerade han enstaka översättningar i tidningar, framför allt Östgöta Correspondenten.

Risbergs första större översättning var Aischylos Agamemnon (1890), samma tragedi som han ägnat sin doktorsavhandling. Översättningen belönades av Kungl. vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg med guldmedalj. Redan här formulerade han en tanke som skulle återkomma och som rörde nödvändigheten av att tillgängliggöra de klassiska mästerverken på svenska. Målsättningen för hans översättning var tredelad:

att lemna en filologiskt noggrann, språkligt vårdad och i görligaste måtto originalet motsvarig samt i metriskt afseende fullt trogen tolkning.

Principerna var vägledande genom alla hans översättningar. Metriska och prosodiska frågor ägnade sig Risberg åt under hela sin levnad. I Agamemnon ansåg han det vara en särskild utmaning att återge den praktfulla och ”bilddjerfva” stil som är utmärkande för Aischylos. Därför använde han ålderdomliga, ovanliga och nybildande ord mer än mången modern läsare finner passande, förklarade han, men mindre än vad han egentligen hade behövt för att motsvara Aischylos stil, som, påminde han, karakteriseras i Aristofanes komiska lins som ”tagelbuskfladdrande”, ”tillhästframtrafvande”, ”bulthopnitade”. Eftersom Aischylos nära samtid uppfattade dennes stil som präglad av nybildade sammansättningar och lätt högtravande – eller praktfulla – uttryck, bör en översättning som strävar efter att motsvara källtexten också finna uttryck som motsvarar detta på det moderna målspråket. Risberg har lyckats väl i det avseendet. Stilen är praktfull, nyskapande sammansättningar och iögonenfallande fraser finns det gott om, exempelvis: ”stjernehär”, ”nattoroad”, ”vårdkasflamma” och ”eldbudsändning”.

Risbergs tillämpning av ovannämnda principer noterades av recensenter av både Agamemnon och andra översättningar, men ofta utan större gillande. Den anonyme recensenten i Svenska Dagbladet (9/10 1890) menade exempelvis att Risbergs pedantiska fokus på formella detaljer i det metriska slog fel då han inte lyckats återge det som han själv uppfattade som det stämningsmålande i rytmen; Risberg borde ha gjort avkall på den språkliga troheten för att få fram innehåll och stämning tydligare.

Som en del av den egna översättningsprocessen tycks Risberg inte sällan ha granskat andras översättningar och jämfört dem med sina egna. Av förordet till Agamemnon framgår att han använt sig av de främsta tyska översättningarna men också av de svenska, i synnerhet Vilhelm Fredrik Palmblads, ur vilken han hämtat ett tiotal verser helt eller delvis. Samma metod gäller för hans översättning av Sofokles Antigone. Risberg såg sig som en del i ett led av översättare, där efterföljaren på lyckade ställen naturligt låter sig påverkas av föregångarna. Här skiljer sig Risberg avsevärt från exempelvis Johan Bergman, som tycks ha sett det som en hederssak att varje val av fras och ord är hans eget.

Samma inställning genomsyrar Risbergs största översättningsarbete, Iliaden (1928), och hans revidering av Hugo Bergstedts Odysséen från 1926. Lagerlöfs Homerosöversättning, som vid det laget vunnit hög status, var en naturlig referenspunkt. Även Bonniers tycks egentligen ha önskat sig Lagerlöfs Homeros men fick inte tillstånd att trycka den i serien Världslitteraturen. I en ”självdeklaration av översättaren” förklarade Risberg sitt förhållande till föregångaren. Att tävla med Lagerlöfs översättning, som han beskrev som anslående och allmänt omtyckt, var inte en angenäm uppgift, men han åtog sig översättningsuppdraget eftersom han menade att två eller flera tolkningar av samma mästerverk kunde stå sida vid sida.

Han ansåg sig kunna göra en korrektare och trognare översättning än den lagerlöfska i tre avseenden. För det första filologiskt, genom att ta hänsyn till den senaste forskningen. För det andra språkligt, genom att översättningens detaljtrohet sätts i främsta rummet för att i ”möjligaste mån ge läsaren en fullt motsvarande föreställning om originalet”, vilket innebar att ålderdomliga, ovanliga eller nybildade ord används eftersom sådana förekommer i originaltexterna. Hans översättning har därmed, förklarade Risberg, på flera sätt blivit korrektare än Lagerlöfs. Hans strävan att återge varje grekiskt adjektiv med ett svenskt dito, vanligen nybildat, leder exempelvis till följande lösningar, där Lagerlöfs varianter med efterställda beskrivande fraser står sist: ”benskensprydda akajer – akajer i pansar”, ”det mångansträngande kriget – den larmande striden”; ”folkutsugande drott – konung, som skinnar ditt folk”. För det tredje vill Risberg i sin svenska hexameter låta tre- och tvåstaviga versfötter växla i ungefär samma proportion som i den homeriska hexametern – i Lagerlöfs lätt framflytande hexameter dominerar daktylerna långt mer än i källtexten – samt att överträffa Lagerlöfs bruk av cesurer, som visserligen är korrekt men inte har samma variation som i grekiskan.

Ett märkbart drag i Risbergs översättning är att sammanlagt över 2 000 verser har strukits. Det rör sig dels om verser som ansetts vara interpolationer, det vill säga senare tillskott, dels partier som Risberg visserligen inte menade var interpolationer men som han anade skulle vara tröttande för en samtida läsare, så som skeppskatalogen i andra boken, eller frånstötande – i stridsskildringarna har han besparat läsaren många gruvliga detaljer och skurit ned på antalet obskyra män som kommit i fokus bara för att dödas:

Skänkerna äro mig vidriga blott, jag dem aktar som avskrap. 
Ej om han gåve mig tio, ja, tjugu gånger så mycket, 
som han besitter i dag och som ännu han kan sig förvärva, 
eller som förs i Orkomenos in eller Tebe i varor, 
ej om han gåve mig skatter i tal som sanden och stoftet, 
icke ens då Agamemnon numer mitt sinne bevekte, 
förrn han fått gälda till fullo åt mig hjärtfrätande skymfen
                                                         (Risberg Iliaden 9.378–387)

Oftast är det endast luckor i versnumreringen som visar att en eller fler verser överhoppats, som i citatet ovan där Risberg utelämnat två verser, som forskare bedömt vara interpolationer. Endast en jämförelse med källtexten eller en komplett översättning visar vad som saknas och hur texten fungerar med uteslutningen. Motsvarande avsnitt i Lagerlöfs översättning lyder:

Vidriga äro mig skänkerna hans, och jag struntar i honom.
Ej om han bjöde mig tio, ja tjugu gånger så mycket, 
som han besitter i dag och kan möjligen ännu förvärva,
eller som strömmar ihop till Orchomenos’ stad eller Thebe
uti Egyptens land, där rikedom hopas i husen – 
hundrade portar har staden, och ut genom var av dess portar
köra med hästar och vagnar till strids tvåhundrade kämpar –

Recensenter jämförde den nya översättningen med Lagerlöfs. Knut Hagberg föreställde sig, utifrån sina ringa kunskaper i grekiska, i Nya Dagligt Allehanda (9/9 1928) att den Bergstedt- och Risbergska Homeros säkert var korrektare och trognare originalet, men också knotigare och hackigare. Den motsvarade inte hans bild av Homeros. I Göteborgs Handels- och Sjöfarts-tidning (26/2 1927 respektive 5/12 1928) tillerkände Ivar Harrie den (Bergstedt-)Risbergska översättningen många goda, till och med ypperliga detaljer och sa att den rymmer mycken poesi, men den Lagerlöfska versionen skulle förbli den svenske Homeros. Harrie medgav att både filologiska och konstnärliga misstag lätt kunde uppspåras i den lagerlöfska Homeros, vilka Risberg korrigerat, och att Risbergs översättning uppvisade hundratals verser som var ”fyndigare och schwungfullare” än Lagerlöfs, men han menade att den inte var någon organisk enhet utan ett styckeverk, ett beställningsarbete pådrivet av en lust att korrigera föregångaren. Lagerlöf hade lyckats ge ett ”avlägset och svagt, men rent eko av den helleniska hjältedikten”, rensa bort den barlast av överlastade epitet och formelverser som skymmer berättelsen och skaka bort det tunga och spondeiska i hexametern.

Harries beskrivning av skillnaderna mellan översättningarna är träffande: vilket läsaren föredrar är till stor del en smaksak. Idag är dock den risbergska Homeros inte lika lätt tillgänglig som den lagerlöfska, då den aldrig blev omtryckt.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Bernhard Risberg

Översättningar i bokform

Bidrag