Bengt Anderberg, 1920–2008
Foto Ruben Jensen, 1979. Bonniers arkiv.
Bengt Anderberg föddes i Göteborg. Hans föräldrar var redaktör N.A. Anderberg och Lillemor Strandberg. Anderberg tog studentexamen 1937 och var därefter verksam som författare, översättare och i vid mening kulturskribent. Tillsammans med sin hustru Astrid var han under många år bosatt på Bornholm.
Anderberg började tidigt som journalist och medverkade först i Göteborgs Morgonpost och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Från 1947 var han regelbunden kritiker i BLM och från 1950 i Expressen. Den skönlitterära debuten kom 1945 med novellsamlingen En kväll om våren, därefter följde i snabb takt romanerna Fanny och Nisse Bortom, båda 1946. Anderberg hade redan gjort sig ett namn som ung och känslig romantiker när han väckte stort uppseende med den radikalt pacifistiska och frispråkiga romanen Kain 1948. Därefter har Anderberg befäst sin position som en mångsidig outsider, även i fortsättningen omdebatterad men alltid hyllad som en lysande stilist; med åren därtill en populär krönikör och kåsör i såväl tidningar som i radio. På 1960-talet bidrog han med liv och lust till den erotiska och sexuella frigörelsen genom sitt arbete med antologierna Kärlek 1 till och med Kärlek 14. Romanen Amorina 1998 var ett kraftprov från den vitala ålderns senhöst. Ett urval av den lyriska produktionen presenterades i Nattljus, 1985.
Det finns ett mindre antal teaterstycken av Anderbergs hand: dels radiodramatik, dels två scenpjäser för Göteborgs stadsteater, Förrädaren 1950 och Skurken 1958. Hit kan också räknas tv-dramat Dacke 1961. 1955 medverkade han tillsammans med Alf Sjöberg som manusförfattare till filmen Vildfåglar, baserad på romanen Nisse Bortom. Den blev föremål för ett censuringripande av Biografbyrån men friades av regeringen.
Som översättare började Anderberg med prosaverk, men ägnade sig mer och mer åt dramatiken, både för radio och för scenen. Han har översatt prosa och dramatik från de ledande moderna språken, liksom från latin och grekiska, och visar även som översättare prov på sin stilistiska mångsidighet och förmåga till kongenial tonsäkerhet. Hans Shakespeare-tolkningar präglas gärna av en självklar enkelhet:
Så gör förnuftet oss till fega narrar,
beslutsamhetens rosor mister färgen;
så fort man tänker, vissnar viljekraften.
Enorma planer vacklar till och faller
när handlingens sekund har blåst förbi:
de ligger där som tomma tankar!
Hamlet, III:1.
And thus the native hue of resolution
Is sicklied o’er with the pale cast of thought,
And enterprises of great pith and motion
With this regard their currents turn awry,
And lose the name of action