Aurora von Qvanten, 1816–1907

Omslagsillustration till A. von Qvantens översättning av Tusen och en natt.

Aurora von Qvanten föddes den 12 september 1816 i Piteå där fadern Carl Jacob Örnberg var borgmästare och även riksdagsman. Modern var född Helena Catharina Degerman. År 1857 gifte sig Aurora med den betydligt yngre skriftställaren Emil von Qvanten, som tillhörde en adlig, finlandssvensk släkt. År 1853 hade han lämnat hemlandet för Sverige; äktenskapet ingicks samma år han blev svensk undersåte. Emil von Qvanten representerade sin ätt under några av den svenska ståndsriksdagens sista sammanträden, fungerade som Karl XV:s bibliotekarie 1864–1872 och medverkade flitigt i flera Stockholmstidningar. I debatten väckte han uppmärksamhet med starka krav på att skilja Finland från tsardömet och på en svensk-finsk förbundsstat under ett gemensamt kungahus.

Båda makarna von Qvanten var belletristiskt verksamma; han som skald och publicist, hon som prosaist och översättare. Aurora von Qvanten debuterade med de anonymt utgivna berättelsesamlingarna Smått och godt och När och fjerran (båda 1856). Titlarna riktade sig till barn mellan nio och fjorton år och var försedda med färgglada teckningar från Huldbergs populära bokhandel. Barnlitteraturen lockade den barnlösa Aurora, men opuslistan innehåller också novellsamlingar och andra skrifter för vuxna som Två månader i Rhentrakterna under kriget 1870 (1870), Musikerns dotter. Romantiserade bilder från Carl XIV Johans tid (1881) och En roman på landsbygden. Skildringar från Norrland (1882). Hon lämnade bidrag till kalendrar, samlingar och tidskrifter som Svenska Familj-journalen och Tidskrift för hemmet.

Det samhällsengagerade och filantropiska stod högt i kurs i von Qvantens kretsar. Av Fredrika Bremers brev framgår exempelvis att fru von Qvanten deltog i anordnandet av stödkonserter till sårade polacker under revoltåret 1863. Under missväxten 1867 lät hon intäkterna för den lilla skriften En nyårsafton i Norrland gå oavkortat till de nödlidande i sin norrbottniska hembygd.

Aurora von Qvantens översättargärning ter sig tämligen bred och omväxlande. Den första översättningen kom redan 1850, flera år före författardebuten och giftermålet. Aurora Örnberg, som hon då hette, översatte under 1850-talet en följd lättsammare franska dramer och operetter för Stockholms teatrar, däribland Kungliga teatern. Styckena tycks sällan ha överlevt någon längre tid.

Från andra halvan av 1860-talet kom flera prosaöversättningar för förlag. Hon använde nu pseudonymen Turdus Merula (”koltrasten”) konsekvent för såväl egna alster som översättningar. Från engelska översatte hon bland annat George Eliots (pseud. för Mary Anne Evans) En kärlekshistoria (1867), från franska Octave Feuillet och ett par fackböcker, mest nämnvärt Ernest Legouvés Qvinnans historia (1867). Hon översatte också följetonger för huvudstadstidningar, bland annat Maria Louise Ramés (pseudonymen Ouida) omfattande roman Mott och mal, som gick i Nya Dagligt Allehanda under några månader 1884 för att tryckas som bok hos Bonniers året därpå.

Aurora von Qvantens mest uppmärksammade översättning var utan tvekan Tusen och en natt i fyra volymer, utgiven av Huldbergs bokförlag 1875; i en andra upplaga år 1900. Turdus Merula utgick från den berömde orientalisten Gustav Weils tyska edition (1838–1841). Tusen och en natt hade översatts tidigare till svenska, senast på 1850-talet av Gustaf Thomée, som istället använt sig av E.W. Lanes engelska översättning (1839–1841) med smärre tillägg ur Weil. Internationellt hade Lane haft ett bättre rykte eftersom Weils första edition blivit starkt kritiserad. Men i en andra edition från 1872 hade Weil gjort tillägg och ändringar och det var denna utgåva som von Qvanten använde. I ett märkligt företal förklarar Weil att den första utgåvan hade blivit stympad och misshandlad av en klåfingrig redaktör men att den föreliggande var helt hans egen och därför att lita på. På titelbladet uppgavs samlingen vara fullständig och utgå från ”urtexten”, vilket var anspråksfullt, med tanke på att någon sådan inte finns.

Utan att gå in på hur von Qvantens översättning förhåller sig till den edition av Tusen och en natt som Weil översatt går det att konstatera att hennes svenska text har ett gott berättarflyt och måste ha tett sig mer tillgänglig än Thomées version. En recensent i Aftonbladet (10/12 1875) skrev: ”Sagotonen är emellertid väl träffad, och stilen flyter ledigt och lätt, en vacker egenskap hos öfversättningen, då man erinrar sig att den är verkställd från det knaggligaste och långsläpigaste af alla språk – tyskan.” En mer kritisk recensent intog senare (23/8 1876) i samma tidning en motsatt ståndpunkt och menade att Turdus Merulas stil ”stundom är nog tung”, dels just på grund av smitta från den tyska förlagan, dels genom ”den icke lyckliga ordföljd, som genom vår gamla bibelöfversättning hos alt för många kommit att betraktas såsom en nödvändig tillhörighet till skildringar af österländskt ursprung”.

De båda recensenterna intog motsatt ståndpunkt också till frågan om sagornas representativitet i förhållande till den föreställda arabiska källkulturen. Den förre skribenten var tydligt orientalistiskt sinnad och menade att Tusen och en natt gav ”en vida klarare föreställning om österländingarnes lif och sedvänjor, om det egendomliga i deras väsen, om deras andliga begåning och arten af deras civilisation, än dessa reseskildringar, hvilkas författare väl sällan eller aldrig kunna blifva i tillfälle att skåda mer än yttersidan af den verld, de söka skildra”. Med andra ord: den österländska kultur som postulerades fann här ett ogrumlat uttryck, och för den som ville stifta bekantskap med Orienten var detta en tillförlitligare källa än en resa dit. Den senare skribenten uppfattade däremot sagorna som ett uttryck för universella värden och var kritisk mot berättelserna endast då de kunde uppfattas som uttryck för en passivitetens och underkastelsens dygd, som dock inte enbart var ”österländsk”.

Cecilia Bååth-Holmberg, som senare skulle skriva en bok om Emil von Qvanten, besökte gärna makarna i deras enkla våning vid Blasieholmstorg. För en idealistiskt sinnad person som Bååth-Holmberg var det en ära att få umgås med någon som träffat Runeberg och Topelius och som stod Karl XV nära. I en bisats nämns att Emil von Qvanten levde där bland fågelburar och hundar ”med sin betydligt äldre men begåfvade hustru”. Mycket tyder på att makarnas liv i Stockholm blev alltmer isolerat. Salongsvärdinnan Fredrika Limnell ute på Lyran i Bredäng berättar upprört hur Aurora von Qvanten tog sig ut när hon kom på avskedsmiddag 1890: hon var uttröttad, makarna hade just sålt sitt hem, och nu skulle ”de två urgamla stackarna […] ge sig ut på äfventyr i vida vida världen”. Det var värmen i Italien som hägrade. På grund av Emil von Qvantens tilltagande hälsoproblem flyttade paret till Italien 1890 och levde där, bland annat på Capri, till det att maken avled i San Remo den 5 december 1903. Änkan återvände till Sverige och avled i Stockholm den 30 mars 1907.