Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Ane Randel, 1879–1952

Etsning av Hjalmar Eneroth
Etsning av Hjalmar Eneroth

Rolf Ane Randel föddes den 23 april 1879 i Karlskoga som son till regementspastor Adolf Nikolaus Andreas Randel och dennes hustru Zelena Matilda Augusta, född Molin. Farfar Andreas Randel hade varit violinist, tonsättare och förste konsertmästare vid Kungliga Hovkapellet. Ane Randel avlade mogenhetsexamen vid Högre allmänna läroverket i Karlstad 1897, året därpå folkskollärarexamen i samma stad, men fortsatte till Uppsala universitet och blev fil.kand. 1904. Intresset för äldre tiders diktare stärktes av hans lärare, romanisten och språkhistorikern Carl Wahlund.

Redan från unga år hade Randel publicerat sig i tidningar och tidskrifter. Han skulle med åren bli välkänd framförallt som kåsör och dagsversmakare. Efter sin examen 1904 medarbetade han i olika landsortstidningar, 1910−1918 i Svenska Dagbladet. Under några år vid slutet av 1910-talet bodde Randel i Göteborg och var med om att starta den återkommande sidan Världens gång i Göteborgs-Posten, där världen speglades i de små händelserna. Fram till 1918 skrev Randel under signaturen ”Den inbitne”, längre fram använde han ibland ”Ane den gamle”. Han skrev också för Aftonbladet och Ord och Bild. Åren 1920−1926 var Randel anställd som amanuens vid Stockholms rådhusarkiv.

Från 1910-talets mitt utkom Randel nästan årligen med en ny bok – kåserisamlingar, flanörverk och kulturhistoriska eller kulinariska betraktelser. Hans ton var lätt ironisk och raljerande, hans stil lättsam och samtidigt barockliknande, med personifieringar, ett överflöd av synonymer, omskrivningar och ibland lärdomsskyltande. Randels åsikter, som vilade på en konservativ värdegrund, kom i alla sammanhang tydligt i dagen. Också språkligt var han konservativ, med ett uttalat ogillande av lånord och upprepningar. Ur hans egen produktion kan nog eftervärlden ha störst intresse av hans matkåserier, med noggranna noteringar om fångst, anskaffning och tillagning, gärna med dråpliga detaljer och livfulla liknelser. I ämnet kokkonst förekom han även i radio. Randel var en föregångsman när det gällde introduktion av utländsk gastronomi i Sverige.

Som översättare låg Ane Randel inte bakom så många verk, men de han översatte hade viss tyngd och samspelade dessutom på ett intressant sätt med hans offentliga personlighet. Urvalet hade sin tyngdpunkt i en grupp tidigmoderna, romanska verk:  François Villons Det stora testamentet (1920), Molières De löjliga preciöserna (1928) och den andra delen av Giorgio Vasaris Berömda renässanskonstnärers liv (1930; den första delen översatt av Ellen Lundberg-Nyblom). Till det kom en librettoöversättning av Arrigo Boitos opera Nero, med svensk urpremiär 1926. Flera av översättningarna hade en ambitiös, akademisk inramning − hans Stora testamentet har ett förord på 54 sidor inklusive litteraturförteckning, om än med Randels samtidigt bombastiska och ibland studentikosa hantering.

Villonöversättningen var Randels storverk och frukten av tio års arbete: med början 1910 hade han runt julhelgen varje år publicerat ett utdrag ur Stora testamentet i Svenska Dagbladet. För att kunna fullgöra arbetet fick han senare uppmuntran och belöning av Svenska Akademien. Randel uppgav själv att hans översättning var ”den enda obeskurna och med originalets versmått och rimflätning bibehållna, som utkommit på något europeiskt språk” (Aftonbladet 6/6 1922). Med det tycks han ha avsett att föregångarna i Europa hade varit för fria i förhållande till versmåttet eller producerat rena parafraser.

Det stora testamentet skulle tryckas om vid ytterligare några tillfällen och skattas högt av Randels samtid. I Svenska Dagbladet (30/11 1927) omnämndes som en del av vår ”översättningsskatt”, och så sent som 1964 skulle Åke Janzon beskriva den som en av den svenska översättningslitteraturens höjdpunkter och placera arbetet vid sidan av bland annat Lagerlöfs Homeros och Lidforss Dante. För en läsare idag ter sig nog detta en aning förvånande. Randels översättning var starkt påverkad av sin tid och sin miljö, och när dessa omständigheter skiftade, försvann också ingången till verket.

I sin inledande essä återkommer Randel till Bellman och finner likheter mellan honom och Villon. Han svävar gärna ut i högstämda vändningar i stil med: ”Liksom Bellman en gång lyfte en namnkunnig urmakare [...] upp ur rännstenen och bänkade honom vid det runda bord, där diktens oförgängliga gestalter [...] sitta i gott och gemytligt samspråk”, eller ”Sällan har en diktare med kvantitativt sett lättare poetisk barlast seglat in i litteraturhistorien, fått sin säkra ankarplats där och försvarat den mot inkräktare”. Detta är i sin tur talande för hur översättaren närmat sig verket: Randel tycks ha velat förena sin konservativa livshållning med en idealiserande bild av Villons Frankrike. På så vis påminner han om senare översättare som Björn Colliner och Åke Ohlmarks, som också hade ett akademiskt anslag i sin översättargärning och gärna romantiserade det förgångna. Det historiserande ideal som tycks ha legat till grund för Randels översättning kan beskrivas som ett slags hedonism med borgerliga tyglar, besläktad med den tidens uppfattning av just Bellman; den hade ett tydligt arkaiserande anslag, men också ett skålfriskt, levnadsglatt och ibland ganska påstridigt tonfall. Den högstämdhet som förenar det arkaiserande och studentikosa hos Randel var kanske inte alltid till hjälp i rimflätningen, som ställvis ter sig snärjig.

En jämförelse med originalet och Axel Österbergs version från 1958 tydliggör något av detta:

Où sont les gratieux gallans
Que je suyvoye au temps jadis,
Si bien chantans, si bien parlans,
Si plaisans en faictz et en dictz?
Les aucuns sont mortz et roydiz;
D’eulx n’est-il plus rien maintenant.
Respit ils ayent en paradis,
Et Dieu saulve le remenant!

Hvar dväljens I, som mången gång
uti mitt sällskap kråset smorden,
som tjusten alla med er sång
och voren lustiga i orden?
En del har stelnat nu i jorden.
De hvile ljuft evinnerlig!
Men mig, som ensam kvar är vorden,
bevare Herren nådelig!
    − Randel 1920

De kavaljerer, stolta, unga,
med vilka förr jag gick i lag,
de kunde tala väl och sjunga
och förde sig med stort behag.
Var är de alla nu i dag?
En del får öva sina strupar
i paradis till harposlag
och andra strävar tills de stupar.

    − Österberg

Även om Randels översättning hyllades av somliga, var det vissa som inte tyckte om den. Bo Bergman skrev 1939:

Den tekniska skickligheten sattes på hårt prov, ofta med fyndiga resultat. Där originalets ton och tidskolorit inte fångats beror det väl till stor del på att översättaren inte själv är nog poet.

Men Randel kunde också lämna plats för en annan röst än sin egen. I översättningen av Vasari följer han originalets korthuggna, huvudsatsbetonade prosa, och det förekommer märkbart fler nominella bisatser och relativsatser inledda med ”som” staplade på varandra än i Randels egna verk, i enlighet med italienskans grammatiska struktur. För den omfattande och ambitiösa antologin Efterklanger från främmande lyror. En episk-lyrisk sjustjärna (1938), i vilken Randel samlade främst nederländsk och italiensk renässansdiktning, fick han beröm också av Bo Bergman, som i en recension i Dagens Nyheter (13/2 1939) tyckte att flera tolkningar ändå gav prov på översättarens ”språkliga talang, hans ovanliga intresse för gammal poesi och hans osparda möda”, och han framhåller att ”översättaren inte svävat ut i en alltför lös omdiktning” utan istället ”har varit samvetsgrann i sin strävan att komma originalet nära”. Bergman återkom här till att Randel kanske inte var någon stor poet men gav honom ändå ett slags erkännande: ”med sina språkkunskaper och sin dristighet att gripa sig an med krävande poetiska former gör han ofta ett gott arbete”.

Ane Randel avled i Stockholm den 19 januari 1952.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Ane Randel

Skrifter av Ane Randel

Översättningar i bokform

Bidrag

Externa länkar