Anders Österling, 1884–1981

Foto: Bonniers arkiv

Anders Johan Österlings fader var redaktionssekreterare på Skånska Dagbladet i Malmö. Under sin tid som tidningsman i Helsingborg, där äldste sonen föddes den 13 april 1884, var han även förläggare av August Strindberg och Ola Hansson. Österlings skolgång förlades till Malmö och Lund och han ville från början bli betraktad som skald. Stipendier möjliggjorde tidiga resor till Tyskland, Italien och Frankrike. För att inte slita ut sin penna valde han efter ett par år att läsa litteraturhistoria, konsthistoria och filosofi fram till en fil. kand. 1909, varefter han arbetade vid Lunds universitetsbibliotek på halvtid fram till 1918, men var tjänstledig därifrån för vistelse i Danmark, Tyskland och Italien under 1912 och en del av 1913. Han avlade också en fil.lic.-examen efter att ha skrivit en avhandling om Stendhals relationer till Italien och övervägde att skriva en doktorsavhandling om Wordsworth. Efter att 1917 ha mött Greta, tidigare gift med Verner von Heidenstam, satsade han helhjärtat på den publicistiska karriären vid sidan av diktningen. Han blev hedersdoktor i Lund 1926, medlem av Svenska Akademien redan som trettiofemåring 1919, dess ständige sekreterare från 1941 till 1964, ledamot av dess Nobelkommitté från 1921 och ordförande där 1947–1970.

Anders Österling debuterade som poet strax före sin studentexamen på våren 1904 och gav ut 15 diktsamlingar under mer än sju decennier. Den sista, Ögonblick, utkom 1978. Ett urval, Hundra dikter, med prov ur samtliga samlingar gavs ut i samarbete med Ulf Linde några månader före Österlings död i december 1981. Österling verkade som kritiker under trekvarts sekel, från 1902 till 1977. De första bidragen publicerades genom förmedling av fadern i Skånska Dagbladet. I den av nittiotalisterna Oscar Levertin och Tor Hedberg präglade Svenska Dagbladet medverkade han med recensioner och inledde också sin livslånga gärning som introduktör av utländsk litteratur. Bland de tidigaste fanns Richard Dehmel och Stefan George vilka han också översatte. Under åren 1906–1907 skrev han flitigt i den kortlivade Skånes Nyheter, varefter han 1908, året efter det att han fått sitt stora genombrott som lyriker med Årets visor, flyttade över till Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Redan från början ägnade han den utländska litteraturen en betydande uppmärksamhet.  Det fortsatte också efter det att han 1919 kallats till Svenska Dagbladet som chef för den litterära avdelningen. Fredrik Böök, som tillfälligt flytt till Stockholms Dagblad och sin professur i litteraturhistoria i Lund, var efter ett par år tillbaka och tog över ledningen. Det var en missräkning för Österling, men med sin sällsynta förmåga att kompromissa och uthärda skapade han ett modus vivendi som ytterligare stärkte tidningens ledande ställning som kulturorgan. År 1936 tog han över det föga krävande redaktörskapet för Akademiens Post- och Inrikes Tidningar, och samma år sökte han sig över till Stockholms-Tidningen där han skulle stanna till tidningens nedläggning i februari 1966 och där hans intresse för utländsk litteratur blev alltmer utpräglat. Under sina sista år medverkade han i Sydsvenska Dagbladet Snällposten.

Anders Österling är en av dem som under 1900-talet drog nytta av de stora bokförlagens och de stora tidningarnas utveckling. Han skrev nästan allt: dikter, dramer, levnadsteckningar, reseskildringar, recensioner och andra kulturartiklar. Han verkade som utgivare, inte minst av den av Bonniers utgivna Gula serien, där han svarade för urval och inledningar. Hans två bibliografer har förtecknat mer än fem tusen kortare eller längre bidrag fram till hans 80-årsdag och hans återstående sjutton år avsatte ytterligare flera hundra. Han är den som under längst tid fullgjort det särskilda uppdraget att utse Nobelpristagare i litteratur.

Österlings insats som översättare måste därmed sättas in i en vidare ram där han i sina olika funktioner kom att uppträda som en ombudsman för världslitteraturen. I sina tre första diktsamlingar (1904-1907) är Österling lika mycket europé som inhemskt svensk. Hans egna dikter påminner om de förebildliga tyska, franska och danska lyriker som han också började översätta. Efterhand fick hans egen lyrik en svensk ton, så i Årets visor (1907) och Idyllernas bok (1917). Också för denna omsvängning spelade danska och engelska lyriker sin roll. Wordsworth intog en särställning och han är också den enskilda lyriker som Österling flitigast översatt.

Av de olika huvudformerna är det lyriken som framför allt upptog Österling som översättare. Men han har också översatt berättande prosa, den enda form han själv inte praktiserat i någon nämnvärd utsträckning. Han översatte tidigt John Galsworthy och Hermann Hesse, bägge sedermera Nobelpristagare. Han översatte också Goethes Dichtung und Wahrheit  och tog nästan nittioårig itu med Chateaubriands Minnen från andra sidan graven (publicerad 1973) för att, som han anförtrodde sin dotter Karin, hålla sitt huvud igång.

Dramatik skrev Österling under tidiga år, teaterkritik under åren 1925–1935. Han översatte Hofmannsthals Elektra och två dramer av John Masefields i samarbete med August Brunius. Plågad av världshändelserna under andra världskrigets upptakt bestämde han sig för att i terapeutiskt syfte ägna några morgontimmar varje dag åt att försvenska Shelleys Prometheus Unbound (1941).

Översättningarna av lyrik var dock det som följde honom livet ut. De publicerades ofta först i tidningar eller tidskrifter för att sedan tryckas om i hans diktsamlingar eller i särskilda tolkningsvolymer, de tidigaste med samlingstiteln Fränder och främlingar. Den första kom 1912, den andra 1916, 1921 kom den i tillökad upplaga. Därpå samlade han upp sitt översättningsarbete i Lyriska tolkningar (1937) och i Nya tolkningar (1952). I korta och blygsamma förord tillkännager Österling här en mer avspänd strategi vad gäller valet av översättningsobjekt:

De små och stora saker jag försökt översätta, representerar starkt växlande stilarter; det klassiska står där vid sidan av det moderna. Urvalet är alldeles fritt och har ingen annan enhet än det poetiska intresset. (1952).

Det innebär att Österling på detta stadium av sin utveckling frisvär sig från varje strävan att vilja missionera för vissa poeter eller litterära riktningar.

Österlings mest storslagna prestation som lyrisk översättare får nog sägas vara All världens lyrik, utgiven i en rad tryckningar från slutet av år 1943 och med en samlad upplaga av cirka 30 000 exemplar. Österling svarar för ungefär en fjärdedel av tolkningarna av de nästan fyrahundra dikterna. De är mycket olika förde­la­de på språk­om­råden och epoker. Österling är väl före­trädd i avdelningarna Italien och Spanien, Frankrike, England, Amerika, Tyskland. I inledningen diskuterar han hur konsten att översätta utvecklats, varvid han uttalar sig strängt om 1800-talets insats där han menar att egentligen bara Talis Qualis, Viktor Rydberg och Gustaf Fröding uppfyller hans krav. Österling uttrycker här mycket höga tankar om översättningarnas betydelse och gör det för en produktiv lyriker utmanande påståendet att en inhemsk dikt kan vara ”mer eller mindre onödig”, medan ”en god tolkning av en betydande utländsk dikt kan i varje fall vara en kunskaps­vinst”.

Bland de övriga översättare som flitigt företräds i All världens lyrik kan nämnas honom närstående diktarkolleger som Sten Selander, Karl Asplund, Gunnar Mascoll Silfverstolpe och Hjalmar Gullberg. Men därtill kommer exempelvis Per Hallström, Bo Bergman och Erik Blomberg, och det är tydligt att den gemensamma översättarsysslan kommit att sammanföra dem som i sin poesi företrätt olika ideal. Det kom också att manifesteras i andra gemensamma företag, så det Eliot-urval som Gunnar Ekelöf sammanställde inför den engelske diktarens besök i Sverige 1942 – Österling hade börjat översätta Eliot på 1930-talet och skulle i slutet av 1940-talet verka för ett Nobelpris till honom. Också den volym med Hesses dikter som gavs ut i samband med Nobelpriset 1946 skedde i samverkan med andra översättare. Ett kamratskap översättare emellan är minst av allt självklart, eftersom både val av objekt och utformning rymmer ett moment av tävlan, men Österling har spelat en viktig roll på den punkten. Också i sina recensioner diskuterar han gärna andras översättningar.

Österling har översatt från tyska, franska, engelska och italienska, i någon utsträckning också från nordiska språk – även om han, som framgår exempelvis av urvalet All Nordens lyrik, menar att man i de nordiska länderna ska kunna läsa grannländernas språk. Relativt sett är hans översättningar från italienskan hans viktigaste insats. Han hade börjat redan i unga år, men det är framför allt från 1950-talet och framåt som han ägnar sig åt italienska lyriker från renässansen och framåt. Det gav underlag för samlingsvolymer som Italiensk lyrik från nio sekler (1965) och separata volymer inriktade på olika författarskap: Giuseppe Ungaretti, Umberto Saba, Salvatore Quasimodo och Eugenio Montale. Översättningsarbetet upptog också en allt större del av hans tid: dottern har omvittnat att han tidvis ägnade varje ledig stund åt att översätta italiensk poesi. Han backades upp av Giacomo Oreglia (1924–2007), knuten till det Italienska Kulturinstitutet i Stockholm och ansvarig för en utgivning av översättningar jämte originaltext på förlaget Italica. Också i Italien uppmärksammades översättningsverksamheten på flera sätt. För Nobelprisen till Salvatore Quasimodo och Eugenio Montale (1975) anses Österling i sina olika funktioner ha spelat en betydande roll.

Anders Österling gick bort den 13 december 1981.