Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Allan Bergstrand, 1891–1984

Foto: Privat
Foto: Privat

Allan Svante Fritjof Bergstrand föddes den 14 mars 1891 i Östergötland som son till Anders Bergstrand, länsveterinär, och Anna Bergstrand, född Eriksson. Han växte upp i ett borgerligt hem i Linköping, ”med stränga seder och högläsning vid aftonlampan”, enligt en intervju med Ruth Halldén 1982. Föräldrarna hade enligt intervjun ”ett välutvecklat socialt samvete”, vilket sannolikt influerade Bergstrands eget socialistiskt orienterade rättvisepatos. Liksom intresset för politik och samhällsfrågor väcktes hågen för litteratur och teater tidigt.

Efter studentexamen 1909 begav sig Bergstrand till Uppsala, där han vid sidan av humanistiska studier engagerade sig i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus. Emellertid trivdes han inget vidare – ”de söp så mycket där” – och for efter en fil.kand. 1912 till Lund. Även på sydligare breddgrader dracks det flitigt, men den unge Bergstrand ”hittade där fler radikala och estetiska personer”, bland annat inom ramarna för den esoteriska sammanslutningen Englar och demoner. Under dessa år stöptes Bergstrands livslånga teaterintresse på allvar. Avgörande betydelse fick en längre studievistelse i Berlin 1913, där han tog intryck av Max Reinhardts teaterverksamhet.

Bergstrand hade börjat översätta redan under gymnasietiden, främst Heinrich Heines poesi. Denna gav honom, som han senare mindes, ”smak för klarhet och stringens”. Snart kom han även över Goethes Den unge Werthers lidanden. Boken gjorde ett så starkt intryck att han kände sig manad att göra en egen översättning, vilken utkom på Albert Bonniers förlag 1912, då Bergstrand endast var 21 år. Några år senare översatte han också Friedrich Schillers Om människans ästetiska fostran (1915), utgiven i Bonniers serie Moderna tänkare.

Bergstrands målsättning var dock inte att syssla med teater eller att verka på heltid som översättare utan att bli lärare. För att få anställning vid ett gymnasium krävdes en doktorsexamen. Bergstrand blev fil.lic. 1919, men den nödvändiga avhandlingen – som småningom fick titeln Den unge Goethe och religionen. En studie i diktarens ungdomsutveckling – kunde läggas fram först 1928. Han gifte sig 1920 med Victoria Schwinghammer, dotter till en fartygsmaskinmästare. Paret fick 1926 en dotter. Samma år tillträdde Bergstrand en lektorstjänst i Halmstad. Mellan 1929 och 1956 arbetade han i Malmö som lektor i modersmålet och i tyska vid Högre allmänna läroverket för gossar. Jämte läraryrket var han engagerad i studiecirkelrörelsen och verksam som teater- och litteraturkritiker i framförallt Arbetet (1940–1960).

Förutom att Bergstrand ägde en genuin passion för läraryrket var det ett avsiktligt val att inte försöka leva på översättandet: han ville inte nödgas till stress och kompromisser i sitt konstnärliga arbete. Läraryrket gav trygghet och gjorde det möjligt för honom att välja sina projekt och att arbeta med omsorg och i ro, ”hur långsamt och noggrant som helst”. Värvet som översättare var något som han kände djupt för och som han också kunde dela med sin hustru Victoria, ibland hans samarbetspartner. Det resulterade i några av de mest läsvärda och livskraftiga verken i den nyare svenska översättningshistorien.

Vid sidan av avhandlingsarbetet kom Bergstrand under mellankrigstiden att översätta ett flertal verk av Goethe, däribland Romerska elegier och skådespelet Egmont. Han var även redaktör för Goethes Skrifter i urval, utgivna av Bonniers (1931–1932). I en senare kommentar till en samlingsutgåva med Goethetolkningar skrev Olof Lagercrantz, annars omedgörlig i sin kritik av de svenska översättarna, att Bergstrand åtminstone hade ”god hand med distika” (Dagens Nyheter 10/2 1958). En nämnvärd översättning från tyska från tidigare år var också Thomas Manns Tristan (1922). Senare låg Bergstrand bakom den första svenska översättningen Christopher Marlowes Dr Faustus för teaterscenen (Folkteatern i Göteborg, 1968).

Bergstrand hade länge umgåtts med ”tanken att översätta en hel rad stora utländska författare till svenska”, enligt intervjun med Halldén. Det bakomliggande skälet var att han funnit många översättningar av klassiker föråldrade – i synnerhet Molière och Shakespeare. Bergstrand hade inte mycket till övers för Per Hallströms kompletta Shakespeare (1922–1931), och Carl August Hagbergs klassiska översättning hade i hans tycke ett så ålderdomligt språk att texterna inte gick att använda på en modern scen. Om det var något Bergstrand satte högt i den översatta dramatiska texten så var det just språkets naturlighet och användbarhet.

Allan Bergstrands första Shakespeareöversättning var Othello för en uppsättning på Hälsingborgs stadsteater 1934. Tydligen hade han sina principer klara för sig redan då, men det var inte alla som gav beröm åt hans strävan att göra Shakespeare mindre konstlad. Exempelvis Anders Österling skrev i en recension:

Duger inte Hagbergs eller Hallströms? Den [Bergstrands översättning] lät ledig men misspryddes av några onödigt modern-vulgära uttryck. Är det ej snart slut med den klåfingrighet som gör att man även vill förbättra Shakespeare och andra klassiker [...]?

I en senare essä ”Att översätta Shakespeare” (odat. manuskript) beskriver Bergstrand de principer som väglett hans arbete. Först och främst nämner han just den dramatiska översättningens användbarhet och faran med att använda ett föråldrat språk, lika väl som anakronistisk jargong och slang. I verk som Shakespeares krönikespel kan det dock vara motiverat med en ålderdomligare stil, men då endast markerad med ”enstaka arkaismer”.

Efter andra världskriget fortsatte Bergstrand med de stora europeiska klassikerna: vid sidan av nya Shakespeareöversättningar låg han nu bakom nya svenska versioner av Holbergs och inte minst Molières komedier. Vad gäller den sistnämnde började det med Tartuffe för Stockholms stadsteater 1962 och slutade i en utgåva med samtliga komedier i fem band tre år senare. Rabalder uppstod då Don Juan skulle sättas upp av Radioteatern 1969. Regissören Göran O. Eriksson hade genomfört en grundlig omarbetning av Bergstrands text, vilket kom till översättarens kännedom först under inspelningen. Bergstrand vägrade att gå med på ändringarna och hela uppsättningen var hotad, men till slut fann man ett slags lösning på så vis att Eriksson översatte även de partier han ännu inte bearbetat. Historien utlöste en tidningsdebatt om upphovsrätt och teaterscenernas rätt att göra scenbearbetningar, med Göran O. Eriksson och Vilhelm Moberg som främsta kombattanter. Eriksson hävdade att en översättning bara var ett ”förslag åt regissören” och menade för övrigt att han inte haft något bruk för Bergstrands översättning som den nu var.

Idag framstår likafullt Molières komedier som det mest bestående i Bergstrands översättargärning. De är fortfarande standardöversättningar, i befintligt skick eller i bearbetningar. I sin dödsruna över Bergstrand skrev Ruth Halldén att han här har uppnått ”verkligt mästerskap” och att ”slitstyrkan och friskheten” i översättningarna har ”visat sig häpnadsväckande”.

Skälen till hållfastheten är antagligen översättarens återhållsamhet och allmänna soberhet. Bergstrand har alltid varit försiktig när det gäller modeuttryck, för att inte tala om slangspråk. Han har hellre stramat till än broderat ut.

Bland övrig fransk dramatik kan nämnas Bergstrands översättning av de Beaumarchais förlaga till Rossinis Barberaren i Sevilla, uppförd på Göteborgs stadsteater 1962.

När Bergstrand av Ruth Hallén fick frågan om vad han funnit mest intressant att översätta svarade han utan att tveka: Shakespeare. Detta trots att den engelske dramatikern och det engelska språket fordrade mer av honom som översättare. Även om han ansåg att Molières ”ironi och lätthet” låg honom närmare än Shakespeares ”frodighet och infallsrikedom” erbjöd alltså den större utmaningen också en större lockelse. Även versmåttet försvårade uppgiften: Bergstrand menade att Molières alexandriner ledigare fann sitt skick på svenska än Shakespeares blankvers. Engelskan uppfattade han som ett krävande språk, inte minst till följd av dess ordrikedom. På ett rytmiskt plan kunde dessutom de många enstaviga orden hos Shakespeare, som på svenska i regel måste bli flerstaviga, oundvikligen leda till problem och ställvis göra den översatta texten styltig.

Översättningen av Shakespeare hade inletts redan på 1930-talet. Fyra årtionden senare började Rabén & Sjögren en ambitiös utgivning av Shakespeares dramatiska arbeten med Bergstrand som översättare av planerade 17 band. På grund av ekonomiska överväganden (otillräckligt statligt stöd angavs som främsta anledning) utkom endast sex band, omfattande 13 dramer. Vid tiden för Ruth Halldéns intervju hade emellertid Bergstrand fullbordat hela den planerade översättningen, så när som på en pjäs. Men det fanns inget förlag som var villigt att ge ut de avslutande delarna. Under sina sista år önskade han inget hellre än att få se detta sitt livsverk i tryck. Så blev det nu inte, även om ytterligare ett tiotal dramer, däribland Hamlet, utkom på Atlantis. En bidragande orsak till att någon samlingsvolym aldrig fullbordades kan möjligen ha funnits i översättarens eget lynne. I intervjun säger sig Bergstrand vara ”en sån som aldrig kan strida för en sak”:

Jag sitter bara och väntar. Jag är mycket beskedlig, oförmögen att ta hårda tag. Man skulle kunna säga att jag passar kolossalt bra att vara översättare.

Bergstrand var väl medveten om översättningars efemära natur. En stor del av hans egna bidrag till den svenska översättningshistorien har likväl betvingat sin flyktighet och blivit levande, brukade klassiker. Kanske beror det på Bergstrands strävan efter användbarhet. Han moderniserade men lät samtidigt originalet tala ur sin egen tid. I sin minnesruna gör Halldén en intressant jämförelse mellan Hagbergs och Bergstrands Shakespeare:

Många anser att C.A. Hagberg har lyckats bättre när det gäller de poetiska höjdpunkterna hos Shakespeare, eftersom Hagberg är en så färgrik, fablande begåvning med sinne för både det högstämda och det burleska. Bergstrand är mindre poetisk men samtidigt har han ett helt annat öra för dialogen än Hagberg. Hans repliker går att säga utan att det växer i munnen på skådespelaren. Hagberg skapade läsdramer, Bergstrand åstadkom scendramatik.

För sina betydande insatser för fransk dramatik i Sverige tilldelades Bergstrand 1968 den prestigefyllda franska förtjänstorden Akademiska palmen (Ordre des Palmes académiques). År 1974 erhöll han Elsa Thulins översättarpris. Han avled i Lund 1984. Halldén sammanfattar hans hållning som översättare:

Att vara radikal och att syssla med konst och klassisk litteratur innebar för honom aldrig någon konflikt. För honom var klassikerna inte några drömmare utan de stora sanningssägarna och därigenom de stora samhällskritikerna.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Allan Bergstrand

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar