Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Östen Sjöstrand, 1925–2006

Foto: Ulla Montan

Poeten, översättaren och akademiledamoten Östen Sigvard Sjöstrand föddes i Göteborg den 16 juni 1925. Fadern var lärare och amatörmusiker men övergav i början av 1920-talet det trygga läraryrket för att starta ett bokförlag, Nordiska Förlags AB, med inriktning mot lättare underhållningslitteratur. Modern var utbildad sångerska. Makarnas gemensamma musikintresse spred sig till barnen, som alla skulle välja konstnärliga yrken. I Sjöstrands diktning är språkets melodi och rytm två framträdande drag. På ett mer konkret sätt skulle det musikaliska sinnelaget även komma att yttra sig i översättningar av exempelvis Händels Messias (1959) och Stravinskijs opera Rucklarens väg (1961).

Familjen Sjöstrand hade våning i stan, villa i Askim och sommarhus vid havet, men bakom den präktiga fasaden var det ett bohemiskt hem och båda föräldrarna var smått excentriska. I hemmet fanns ett antal husdjur, däribland fritt flygande fåglar och en apa vid namn Sara. Sjöstrand har beskrivit sin tidiga barndom som paradisisk, men detta fick ett abrupt slut när han var 14 år: samtidigt som Europa stod inför ett världskrig blev hans pappa sjuk och dog. För familjen följde några mycket svåra år, även ekonomiskt. I perioder begav sig modern ut på resor och lämnade barnen ensamma. Sjöstrand gick nu på gymnasiet och uppfattade sig som en rationellt och naturvetenskapligt lagd ateist, men under en sjukdomstid som han tillbringade ensam i hemmet fick han en Kristusvision som ledde till en religiös omvändelse. Ungefär samtidigt upptäckte han Paul Valérys diktning, som i sin strävan efter poetisk exakthet tilltalade den unge Sjöstrand. Han förstod då att det var poet han skulle bli och hoppade av gymnasiet utan att ta studentexamen. Breda språkkunskaper skulle han tillägna sig ändå.

År 1947 inledde Sjöstrand sin recensionsverksamhet i Göteborgs Morgonpost och två år senare debuterade han med diktsamlingen Unio. Den enhet som titeln syftar på bör väl i första hand tolkas i gudomlig mening, med en tydlig fingervisning om den mystik som skulle komma att känneteckna stora delar av Sjöstrands författarskap. Men i detta fall avser föreningen även den mänskliga kärleken: året för poesidebuten sammanföll med Sjöstrands giftermål med poeten och författaren Ella Hillbäck. Hon delade hans religiösa sökande och hade börjat intressera sig för katolicismen. Sjöstrand konverterade 1953. År 1974 skulle han skilja sig från Hillbäck, och senare gifte han om sig med översättaren Eva Sjöstrand, född Furusjö.

Som poet skulle Östen Sjöstrand ge ut ett tiotal diktsamlingar. Hans lyrik upplevdes nog av många som svårtillgänglig och estetiskt kompromisslös. I sitt inträdestal i Svenska Akademien beskriver hans efterträdare Jesper Svenbro dikterna som dova, tysta och bortvända. Hans poesi var dock internationellt gångbar, kanske för att de estetiska förebilderna tillhörde den kontinentala, främst franska, poesitraditionen. Sjöstrands diktning finns översatt till en mängd olika språk och har även blivit föremål för en monografi av Staffan Bergsten, skriven på engelska för en internationell publik.

Sjöstrands goda språkkunskaper (engelska, franska, tyska, italienska, latin och nygrekiska) och djupa förtrogenhet med den europeiska litteraturen bidrog nog till att bereda honom en plats i Svenska Akademien 1975. Han blev samma år redaktör för Svenska Akademiens, Konstakademiens och Musikaliska Akademiens nystartade tidskrift Artes (till 1988). Enligt Horace Engdahl tillhörde han ”den inre krets som stod för den viktiga förmedlingen av väsentlig litteratur” i Sverige. Sjöstrands insatser som litteraturförmedlare kännetecknades av återkommande översättningsvolymer och antologiredaktörskap. Han var en av den sortens priviligierade översättare som endast gav sig i kast med sådant som han själv var intresserad av.

Översättningarna av franska, italienska och grekiska diktare var delvis ett resultat av hans många och långa resor till medelhavsländerna. Under hela 1950-talet reste han tillsammans med sin hustru på kontinenten, främst till Frankrike, som enligt Svenbro var Sjöstrands ”anti-Sverige”. Nästan lika ofta var resmålet Italien och senare även Grekland och Turkiet. Enligt vännen Gunnar Ekelöf var han ”en medelhavsmänniska”. Sedan skolåldern hade Sjöstrand varit intresserad av antiken, mycket tack vare den framstående arkeologen Axel Boëthius som tjänstgjort på hans skola.

Också intresset för fransk poesi delade han med Ekelöf, vilket resulterade i deras gemensamma prosavolym Berömda franska berättare (1957). I diktantologin Fransk lyrik (1969), som tar avstamp i  Villons diktning och sträcker sig fram till Sjöstrands samtid, har han samlat fransk lyrik i egen och andra poetkollegors tolkning. Inte sällan valde han ut författare som han beundrade eller kände frändskap med, som de katolska poeterna Pierre Jean Jouve och Pierre Emmanuel eller den visionäre Saint-John Perse. Tillsammans med den franskfödda översättaren Malou Höjer – som även granskade hans tolkningar från franska – gav han ut två diktvolymer av Alain Bosquet, Talet är en mångfald (1981) och Guds vånda (1992). En annan fransman som Sjöstrand ägnade två volymer var Yves Bonnefoy: Dikter (1971) och dikt- och essäsamlingen Den andra enkelheten (1982). I efterordet till Dikter menar Sjöstrand att Bonnefoys poesi påminner om Erik Lindegrens, men man förstår också att han själv kände en viss affinitet med Bonnefoy, inte minst när han i den första samlingen omnämner honom som ”en osäker rationalist” och ”en mystiker utan Gud”. Denna tematik återspeglas i Sjöstrands urval, som i dikten ”Ljuset, förändrat”:

Du Gud som inte finns, lägg din
hand på vår skuldra,
Teckna konturen av vår kropp
med innebörden av din
återkomst,
för slutgiltigt samman med
våra själar dessa stjärnor,
dessa skogar, dessa fågelrop,
dessa skuggor, och dessa dagar.

Sin längtan till Italien delade Sjöstrand med en stor skara svenska poeter genom seklerna. I ett försök att uppmärksamma denna tradition i svensk diktning gav Sjöstrand 1956 ut antologin Där rosen ler. Italien i svensk dikt (1956). I inledningen till den lilla volymen är det tydligt att det är poeten och resenären Sjöstrand som talar. Poesin kan ge ”själva upplevelsen av landet” mycket bättre än en traditionell guidebok. Sjöstrand gjorde också några försök – om än sporadiska – att tolka italiensk poesi till svenska. Med Sture Axelson och Göran O. Eriksson lämnade han bidrag till en tolkningsvolym med Quasimodo-dikter som kom ut strax efter denne tilldelats Nobelpriset i litteratur 1959, och han översatte även dikter av Montale och Pasolini för Bonniers Litterära Magasin. Det är inte svårt att förstå varför Montales diktning tilltalade Sjöstrand. I sin essäsamling Fantasins nödvändighet beskriver han vattnet och klippan som två grundelement i honom själv. I Montales elliptiska och karga diktning utgör just Liguriens klippor och hav två framträdande symboler för den mänskliga existensen. Men det kan inte ha varit okontroversiellt att översätta Montale, eftersom akademikollegan Anders Österling tagit den liguriske poeten till sitt hjärta och gjort sig till hans store uttolkare i Sverige.

De italienska influenserna syns stundtals i Sjöstrands egen diktning. I dikten Från Sorrento återkommer Quasimodos kända blixtdikt ”Och plötsligt är det afton” nästan ordagrant i de två versraderna ”Och tvärt/blir det natt”.

Sjöstrand sträckte sig också utanför den svenska översättningslitteraturens traditionella geografiska uppfångstområden. Han tilltalades till exempel av den omvittnat svårtillgänglige Wole Soyinka och översatte tillsammans med Gunnar Harding diktsamlingen Oguns skugga (1983). Man kan förmoda att han hade ett finger med i spelet när Nobelpriset några år senare tilldelades den nigerianske författaren. Sjöstrand översatte även från språk som han behärskade mindre bra, dock alltid i samarbete med en modersmålstalare. Ett av de första exemplen på denna typ av fyrhändiga översättningar är Jannis Ritsos Åtbörder (1971) som Sjöstrand i samarbete med Theodor Kallifatides överförde från grekiskan. Senare skulle han tolka den tjeckiske poeten och Nobelpristagaren Jaroslav Seifert tillsammans med Josef B. Michl i tolkningsvolymen Kamp med ängeln (1984).

Östen Sjöstrand gick bort den 13 maj 2006.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar